Göteborgsposten – 11 december 1869, sida 1

HEN I TAR BO 1 JD Danmarks senaste år. Siatl. Onsdag hölls i Köpenhamns universitets solennitetssal i biskop Monrad ett föredrag öfver politiska lrömmerier inför en intelligent och talrik ihörarekrets. Detta föredrag, hvars form med less egendomliga vältalighet, dess blandning af satir och känsla, af skämt och hög pathos, less öfverraskande tankeförbindelser och nyckfulla arabesker gjort att de flesta köpenhamnsidningarne icke ansett sig kunna eller böra referera detsamma — har dock i korthet blifrit återgifvet i Dagstelegrafen, och låna vi ur denna tidning följande referat af detsamma: Biskop Monrad började sitt föredrag med ett slags ursäkt för eller förklaring af skälen till den valda titeln. Det var, sade han, icke utan betänkligheter som han bestämde sig för att hålla dessa föredrag. Det fanns skäl både för och emot, och bland de senare ville han särskildt nämna just sjelfva benämningen för desamma, ty drömmarnes verld är en ljus verld. Han hade tillochmed öfverraskat sig sjelf tänkande: Ilvad, om du skulle bli löjlig derigenom? Men äfven om så vore, hvad gjorde väl det? Den som kan skämta öfver sig sjelf, kan nog äfven tåla andras skämt! Deremot qhade han fåfängt frågat sig sjelf, huruledes han skulle undgå tankarne. då de trängde sig in på honom. I urskogens oändliga ensamhet, der han så att säga hade stått vid skapeisens början och der blott en ensam liten sångfågel, ett enstaka afbrutet ljud hade erinrat honom om den yttre verldens lif och mångfald, fanns rik anledning för tankarne att tränga sig in på honom, och de kommo i brokig rikedom, den ena aflösande den andra och utan att han kunde blifva dem qvitt. Intellektuella sysselsättningar förmådde intet; matematiken skulle kanske uträttat något, men han var ej matematiker, och han såg derföre till sist ingen annan utväg än att inviga andra i dessa tankar, att mana dem ifrån sig genom att lägga dem på allmänhetens breda skuldror, hurudant mottagandet än blefve, antingen de blefve hånade eller ärade. Tal. blefve sålunda i alla händelser icke den ende drömmaren. Hgentligen äro vi alla drömmare, ja till och med lagarne äro drömmare, då de ännu tala om Danmarks konung såsom IIertug til Slesvig, Holstein, Stormarn, Dithmarsken och Lauenburg, de Venders och Gothers Konge. Ack, månne detta icke är en tom dröm, ett fåfängligt minne af fordna tiders storhet och glans. Och då man går ut från förutsättningen om strider, som skola komma och göra drömmen i dess helhet eller delvis till verklighet, månne icke äfven detta är en dröm, i hvilken man invaggar sig sjelf? Åtminstone trodde icke talaren, att det någonsin kunde bli fråga om en strid mot hela den stora tyska nationaliteten eller om att beröfva Preussen rent tyska elementer; och för honom, om ej för andra låge något sorgligt i, att konungen behåller dessa tomma minnen från en förgången storhetsperiod, hvilken knappt någonsin skall komma igen. Åtminstone skall Danmarks konung aldrig de facto ånyo blifva de Venders och Gothers Konge, dertill ha alla, både Norden och Södern, alltsedan det stockholmska blodbadet varit alltför eniga om att kringskära Danmark. Hvarför skulle ban icke, liksom kejsaren i Frankrike heter Fransmannens kejsare, kunna nöjas med titeln Danskarnes konung? Hvem vet? Kanske det en gång kommer att höjas invänningar mot konungens nuvarande titel, och det skulle då vara alltför förödmjukande, ifall konungen blefve tvungen att afstå från densamma. — Då alltså tillochmed lagarne kunna drömma, bör man icke undra öfver att menniskor med kött och blod göra detsamma och äfven tal. hade drömt lika väl som någon, ty han älskade drömmarnes verld, hvaremot han icke vet, om han älskar eller hatar mellantillståndet mellan dröm och verklighet. Han hade i drömmen sett röken från de franska ångare, som skulle styra ut mot Danmarks fiender och hört kanonernas dån. Ilan hade drömt, att vedergällningens tid var kommen, men då han sedan vaknade upp till verkligheten, hvad var det väl qvar af drömmen, och hvad lärde århundradets erfarenhet? Då Danmark afstod från Slesvig, Holstein och Lauenburg, hade det dock ännu qvar herraväldet öfver sina farvatten och var jemförelsevis lyckligare lottadt än det skall blifva, ifall striden återupptages. Och härvidlag tillhörde det honom att påminna om att det finnes tvenne olika sätt att strida på: det civiliserade och det ociviliserade. Det förra är ju nu den allmänt vedertagna krigsmetoden, och den medför visserligen den fördelen att landets borgare lättare kunna bota de skador, hvilka äro oundvikliga följder af ett krig. Men å andra sidan gör den också lättare för fienden att bemäktiga sig delar af landet och sätta sig på god fot med dess borgare, så att det under krigets tid icke var sällsynt att se en fientlig soldat i en ockuperad stad promenera genom stadens gator arm i arm med någon af stadens unga tärnor. Vid sådant slags krig måste man göra skilnad mellan staten och den enskilde medborgaren. Den senare vet ju på förhand att han icke skall berötvas sin egendom eller att han åtminstone längre fram skall erhålla skadeersättuing för densamma, såvidt han blott sörjt för att skafta sig qvitto å sina leveranser och prestationer. Dessutom är det blott de unga man sänder i kriget, under det att för öfrigt allt går sin gamla vanliga gång. Blefve deremot borgarne öfvertygade om att de genom en fientlig ockupation skulle förlora sina egodelar, lida intrång i sina enskilda förhållanden o. s. v. — ja, då skulle hvar och en nog känna sig solidarisk med staten, då skulle helt visst alla kämpa som en man (något som väl blifvit sagdt men icke gjordt i Danmark), och då skulle borgaren hellre sticka sin gård i brand än gifva den till pris för fiendens brandskattning, hellre kasta sina tödoämnen i brunnen än dermed stilla fiendens hunger. Resultatet af ett sådant ociviliseradt sätt att föra krig hade man sett i Moskwa (1812), i det spanska guerillakriget mot Napoleon den förste, och vi danskar ega blott tvenne ting att välja emellan. Erfarenheten har nemligen lärt oss sanningen af det gamla ordspråket, att om du icke sjelf hjelper dig, så får du ej heller hjelp af någon annan. Vid ett angrepp söder ifrån kan, såsom erfarenheten lärt, Danmark icke försvara Jutland (och ej heller öarne, ehuru dessas ockupation vore förbunden med större svårighet); skola derföre vi danskar kunna tänka på att försvara oss i framtiden, då måste vi resa oss som en man och då får I det icke bli de ungas blod ensamt som flyter. Hvad talaren vidkomme kände han nu visst icke sig sjelf r vara i stånd till att bli ledare för en dylik resning. r För sådant värf vore hans skuldror icke unga och I kraftiga nog, men andra funnes möjligen hvilka kunde e åtaga sig detsamma. bEmellertii — ännu ett medel Å till räddning finnes; det var om detta han i nästa n I föreläsning skulle tala. Störd hemfrid. Från Strömstad skrif , ves i stadens tidning sistl. Onsdag: a Ett nidingsdåd, dess bättre alldeles enstaka inon stvärt fredliga samhälle, som man tror föranledt af er e särdeles lumpen hämndkänsla, förehades natten til igår i det att flera fönsterrutor blefvo inslagna tranno hus här i staden På ena stället var det hard