Göteborgsposten – 11 december 1869, sida 1

mahognyskifva i prydliga rader — idel åjulgåfvor och -gratiflkationer! — sara som raketer mellan disken oc tar på köpare, förstöra våra himmelska ögon och sticka sönder våra alabasterfingrar på perlbroderier och tapisserisöm eller i vecko: i krönikor parlera om julprodromer, barnleksaker, Skrattmenniskan och mera sådant. Men — fjorton evigheter för den som för att tala med Ruthwen i Maria Stuart, utsträckt på plågans läger ligger och ser tillbaka på sitt lif. Ty helsan är allt, allsintet är allt, när intet är helsan, såger Stjernhjelm. Derföre, go vänner, medan vi ännu känna blodet lefnadefriskt och varmt ila genom våra ådror, medan ännu våra hjertan slå i jemn takt i våra bröst, innan krämporna och smärtorna förbittrat våra sinnen, innan dödsaningen lagt sin skymning öfver våra blickar, låtom oss tänka icke blott på oss sjelfva och de våra, utan ätven på andra, icke blott på vår egen julfröjd utan äfven på andras, på deras, hvilka utan vår hjelp under fridens och försovingens helg kanske skola känna lifvets försakelser bittrare än någonsin! Vi komma så ofta till eder med böner i monniskokärlekens namn, att det icke skulle förundra oss, om ni snart skulle i oss vilja misstänka en broder af De barmhertiga brödernas alias Barfotamunkarnes orden, men hvad gör väl det, i oträngda mål komma vi dock aldrig och derföre kunna vi också med glädje och tacksamhet erkänna att, i detta hänseende, vår svaga stämma aldrig ohörd förklingat. Märk noga, vi säga icke detta för att berömma oss sjelfva, dertill älska vi alltför mycket en ren och oblandad atmosfer, nej, eder, I som lyssnen till de hjelplösas böner, eder, endast eder, vilja vi berömma! Om vi skulle kunna erhålla denna ljufva rättighet äfven den dag, som idag är! Å Högre Elementarläroverkets sestsal gifves nemligen i alton af läroverkets sångkör och instrumentalmusik-asdelning en konsert till förmån för en afliden lärares efterlemnade maka och oförsörjda, små barn. Tyngsta mälden på lyckans qvarn är plugga lärdom i andras barn, sjunger on bekant förf, men ännu tyngre måste det i sanning vara att efter ett lif af försakelser och umbaranden, af redligt och troget arbete inom den efer, man af Försynen fått sig anvisad, bli nödsakad att lemna sina egna små åt nöden och behofvet. Tröstlösare än ett sorgeuppfylldt lifs alla tröstlösa ögonblick tillsammantagnoa, skulle väl då det sista vara utan vissheten derom, att Gud skyddar enkor och faderlösa och att i en kärleksfull och barmhertig menniskas hjerta har Han sitt yppersta tempel! Det torde inom en vidsträckt krets af medlärare och vänner vara bekant att den från sin familj nu bortryckte under ytterst kvoappa vilkor måste draga sig fram med de sina och att följaktligen allt hvad han kunnat lemna dem i arf är hopp och förtröstan till Gud och nästan. Inkomsten af den konsert som välvilliga menniskor i afton för dem anordnat är derföre afsedd till attlindra omsorgerna för den nödställda familjens närmaste framtid. Hvem offrar icke med glädje för ett sådant ändamål sin riksdaler, isynnerhet som det i dagens nummer införda programmet utlofvar äfven musikalisk njutning af bästa slag. Låtom oss derföre i atton manoch qvinngrannt bidraga till en aktningsvärd familjs stilla Julfröjd! Tack vare det varma intresset hos den den man, hvilken länet nämner sin styresman, vår stad icke blott sin förste och bäste medborgare utan äfven ypperste konstkännare, har den i en föregående krönika omnämnda taflan af framl. målaren Zoll gevom bortlottping blifvit realiserad till den betydliga summan af 500 rdr, hvilka med gårdagens post afsändes till artistens familj af den vördnadsvärda dam, läns styresman, som förtjensten af det glädenka efter ett annat närbeläget m i h hyllorna, der det till N julen med bara nouveauteer försedda lagret vän: a O — Og EE: HMT — — i ; i k i i — 2; jande resultatet i allra första hand tillkommer. Kuagl. Maj:t och Kronan hade i Thorsdags anordnat en leksaksexhosition i härv. tullverks konfiskationskontors-lokal. Kungl. Maj:t och Kronan och en leksaksexposition? Var det kanske på äpplet, spiran, nyckeln, svärdet och kronan, dessa royauteens imposanta emblemer, hvilka en Rochefort och hans vederlikar anse för idel leksaker, hvilka icke höfvas ett folk som trampat ut barnskorna? Nej, vaserra, en fullkomlig leksaksexposition för små, små barn. Förhållandet är nemligen, att redan sistl. år vid jultiden, påstår man, 3:ne collies leksaker anlände hit och togos i beslag, derföre att desamma genom något förbiseende från afsändarens sida icke blifvit upptagna på fartygets manifest. Beslagarne, hvilka få sin andel i försäljningssumman voro förslagna nog till att föreslå vederbörande att låta anstå med försäljningen tills bättre tii E ; der och så begaf det sig att K. M:t och Å i Kronan i år kom att konkurrera med stadens hrr leksakshandlare och detta desto estertryckligare som de förbrutne dömda varorna I iocke efter vanligheten såldes i klump eller 1 1. colly i stöten, utan i mindre, till julgåfvor i: passande lotter. Det var emellertid rätt t. ö putslustigt att på Thorsdagen se en massa gamla menniskor traska omkring i utställningslokalen, krama skrikdockorna på magen, tuta i barntrumpeterna och småle hell mn godmodigt åt de komiska nick-gubbarne. Mer 5. konkurrenterna omäålogo minsann icke å