IIIIIMGI1I TO111401, MALTA 111.11 STALL SOIU 79 ris Quinault berömmas för sitt spel. — På Ladugårdslandsteatern uppfördes i Måndags Rochus Pumpernickel med af hr Selinder i stycket inlagda vackra dansnummer. Från Utlandet. Vi fortsätta vår i går afbrutna artikel om de mera framstående medlemmarne af det eku: meniska mötet i Rom: Bredvid den häftige och hetsige biskop Dupanloup stå ett par andra ultramontana franska biskopar, kardinal Bonnechose (Rouen) och mgr Pie (Poitiers), hvilka dock ej äro så våldsamma som deras förutnämnde konfrater. De ha alla sin motsats i mgr Maret, en lärd man som utgifvit ett storartadt verk öfver ekumeniska mötet, frukten af sjutton års ansträngd flit. Mgr Maret, redan länge känd som afgjord gallikan, hade af regeringen utnämnts till biskop i Vannes, men ej blifvit från Rom bekräftad i denna befattning. Han hade derpå begärt sitt afsked, hvilket beris på undergifvenhet Pius IX besvarat med att utnämna honom till biskop af Sura in partibus. Man är i Rom tvifvelaktig om, huruvida icke hans verk öfver mötet skall sättas på Index — en föga uppbygglig utaigt för en medlem af kyrkomötet. Gentemot de franska gallikanerna står erkebiskopen af London, mgr Manning, såsom en ultramontan af det renaste vatten. Han, som länge i Rom varit hans helighets huskaplan, åtnjuter der ett synnerligen högt anseende, först och främst dertör att den aktade stillning, som han i England intager, älven par ricochet återverkar i Rom, och tör det andra derför att han varit i den ställning att redan upprepade gånger kunna genom betydande summor, resultater af insamlingar son: han föranstaltat, öppna nya hjelpkällor tör den utsinade päfliga skattkammaren. Derför och äfven för hans djerfva äregirighets skull, hvil ken ej ryggar tillbaka för något mäl, gäller mgr Manning, den fordne anglikanen och Puseyiten, som först år 1851 blef katolik, men likväl redan år 1865 kunde utses till kardinal Wisemans efterföljare, för en af de friare till den påtliga tiaran, som ha största utsigten till framgång, om han verkligen skulle komma att efter den gamle Pio nonos död smycka en ny pärves panna. Att det tyska presterskapet ej helt och hållet gillar den engelske proselytens ultramontana itver, har man redan kunnat finna at manifestet från Fulda, hvilket från den hel. Bonifacii graf så lifligt betonat förenlig heten mellan de katolska dogmerna och civilisationens samt hyfsningens framsteg. Erkebiskop Paulus Melchers från Köln har haft en stor del i detta Fuldamanifest, och fastän han under någon tid gällt för att vara en af de prester, som veta att förena ett i politiska angelägenheter liberalt sinnelag med uttalad lutning till ultramontana tendenser, så har hans deltagande i konferensen i Fulda likväl tillräckligt bevisat, att erkebiskop Paulus Melchers är långt ifrån att söka kyrkans framgång i det stela fasthållandet vid medeltida åsigter och grundsatser, hvilka det numera är omöjligt att försona med nutidens friska strömdrag. En annan tysk biskop är Wilhelm Emanuel von Ketteler i Mainz, som år 1839 lemnade statens tjenst och den juridiska banan, för att egna sig åt kyrkans tjenst, och först tilldrog sig allmän uppmärksamhet, då han, deputerad i Frankfurts parlament, höll ett ytterst srimodigt tal vid den mördade fursten Felix Lichnowskys graf. Sedan 1850 biskop af Mainz, har han sedan dess isynnerhet egnat sin uppmärksamhet åt nutidens sociala frågor, för hvilkas lösning i kyrklig anda han — en tysk Dupanloup — offentliggjort en massa broschyrer. En af dem erkänner uttryckligen en hel del af de i syllabus sevare så mycket smädade principerna af 1789, så att han möjligen kan på mötet få en obehaglig ställning. De österrikiska biskoparne ha hållit sig på afstånd från mötet i Fulda. Deras anförare voro och äro ännu stadda midt i kampen mot den österrikiskt-ungerska monarkiens frisinnade omgestaltning, och det är tydligt, att kardinal Rauscher, erkebiskop af Wien, icke kunde med belåtet ansigte åse, huru alla stormade emot det verk, som han sjelf först år 1856 med så mycken möda kunnat få upprättadt såsom konkordat. Men sedan han nu fredat sitt samvete med att göra det motstånd, han ansett sig kunna, har han börjat finna sig i det oundvikliga, för att icke gonom ett alltför mycket förlängdt motstånd sätta ännu dyrbarare saker på spel än de redan förlorade. En af de varmaste försvararne af de kyrkliga rättigheter, som konkordatet skapat i Österrike, var näst erkebiskopen af Wien biskon nafjojar Jin, Mat var ievnnaor