NM VARE 42 iA behandling. Ins., som af grundsats är fiende wal allt slags lotterispel, har likväl kommit till den öfvertygelsen att detsamma utgör ett oundvikligt ondt, och det är under denna förutsättning som han framställer det förslag att staten sjelt måtte öfvertaga ordnandet af saken. Ins:s ord rörande detta ämne äro följande: Då spellustan synes vara så allmän här i landet och så häftig, att den på ett eller annat sätt alltid skaffar sig tillfredsställelse, förtjenar det ånyo undersökas, om ej staten bör bereda henne tillfälle att göra detta på laglig väg heldre än att genom totalt förbud tvinga henne till olagliga vägars beträdande Man har erfarit vid kafleförbudet hos oss och vid opiiförbudet i Kina, att menniskonaturen icke låter sig underkastas en så sträng regime, och att man handlar klokare uti att underhandla med och regelbinda begären än att söka undertrycka dem. Grundsatsen är redan frångången genom industrioch konstlotterierna. Men skulle staten besluta sig till ytterligare undantag, borde den i ins:ns tanke sjelf taga saken om hand och för sig uppställa följande grundsatser. Den första är, att icke ockra på lasten eller söka egen vinning, endast ersättning för sina kostnader. Härigenom kunde detta lotteri göras fördelaktigare för spelarne, än alla utländska, samt sålunda genom en verksam konkurrens utestänga de tyska och danska kollektörerna. Den andra grundsatsen skulle vara, att vinsterna aldrig utdelades i kontanta penningar, utan ensamt i obligationer, löpande åtminstone till en början med 5 4 ränta och ouppsägbara å innehafvarens sida. På detta sätt vore lotteriernas enda nationalekonomiska fördel, kapitalbildningen, betryggall, på samma gång man i någon mån försvårat kollektörernas spekulation att utparcellera lotterna. Men som obligationerna lätteligen kunde afyttras med få procents rabatt, uppstode ingen svårighet för den vinnande att komma i besittning af sina penningar, om han så önskade. Invändningen, att de inhemska statsobligationernas kurs skulle härigenom otillbörligen nedtvingas, är mera skenbar än verklig. Flertalet bland dem, som erhållit de större vinsterna, skulle säkerligen med nöje se sina kapitaler säkert och fördelaktigt placerade, i skydd för vänners och bekantas lystnad samt egna begärelser. Industriidkarne åter skulle heldre belåna papperen i bankerna, än utsätta sig för höga rabatter. Af de mindre vinsterna skulle möjligen ett större antal realiseras, men sannolikt också absorberas af våra sinsemellan konkurrerande bankirer och penningeinstituter, utan att komma i den allmänna marknaden. Fördeladt på hela året, vore beloppet icke stort nog för att väsentligen verka på kursen. De till statskassan inflytande penningar finge naturligtvis icke användas till löpande utgifter, utan antingen i förening med direkt upptagna lån till jernvägsbyggnaden eller till den utländska statsskuldens amorterande. Såväl sjelfva förslaget som de reflexioner, hvarmed det inledes, synas oss vara värda att beaktas. Vi äro visserligen icke obekanta med den grundsats, som fordrar att staten aldrig bör genom sin lagstiftning sanktionera något, hvilket kan motverka dess medlemmars utveckling i sedligt afseende, och det kan ifrågasättas huruvida icke lotterier äro af detta slag. Man spelar på lotteri, derför att man vill vinna arbetets resultat utan arbetets möda och man går derigenom, vid de få tillfällen då lyckan visar sig gynnsam, ändå alltid miste om arbetets valsignelse. Och huru ofta sker väl det att vinsten på spelet utgöres af annat än en sviken förhoppning? Om emellertid en förmögen man använder en liten del af öfverskottet å sin ärsinkomst att derför inköpa t. ex. en premieobligation, så har han blott påkostat sig samma lyx, som han gör sig skyldig till, när han inköper en guldpjes. Kapitalet skall i allt fall återbekommas, det är blott räntan som går förlorad, och om han ena gången töredrager nöjet att invagga sig i förhoppningen om ett stort utsall å en liten insats framför den ögonfägnad, guldets glans skänker, så torde ingen kunna tadla honom for det, om man icke vill fördöma lyxen i hvilken form den än må framträda. Men olyckan är den att pluraliteten af de spelande utgöres af sådana som ingenting ega, och det är dem som skadan at lotterierna egentligen drabbar. Den fattige frestas af spelets lockelser att på törboppningarnes lösa sand bygga sin framtid, och han betraktar ofta sin lotterisedel så om ett medel, hvilket säkrare än hans arbetskraft skall skänka honom utkomst. Ett exempel på den höjd, tll hvilken denna spelmari kan stegras, har vår Stockholmskorrespondent i ett af sina senaste bref omtalat. Ur strängt teoretisk synpunkt kan icke lotterispelet i den allmänna utsträckning, detsamma numera erhållit, försvaras, och det kunde således tyckas att staten icke borde uppträda såsom entreprenör af och förläggare för ett dylikt företag. Men det vore icke första gången som staten i sin lagstiftnivg finge göra afvikelser från hvad iden i sin renhet fordrade. Vår strafflag t. ex. innehäller af kriminal-politieka skäl bestämmelser, som straffrättens teori helt säkert icke skulle gilla, och samma är förhållandet inom öfriga lagstiftningsområden. Det är denna praktiska synpunkt ins:n i Post-tidn. vill göra gällande, och ur densamma bör hans förslag bedömas. Man vet att de summor, som från vårt land strömma ut till de främmande lotterikollektörerne, äro särdeles betydliga. IIamburgerlotteriet lärer ega sin hufvudsakligaste afsättning till Sverige och den nyligen företagna utvidgningen af danska statelotteriet påstås