Ytterby kyrka. Till Red. af Göteborgs-Posten. Ytterby kyrka vid Kongelf, som är en bland de äldsta, om icke den äldsta kyrka i Sverige, alldenstund norske konungen Olaf den Helige mellan åren 1016 och 1019 låtit uppföra densamma, och hvilken kyrka har sitt namn deraf, att den låg i utkanten af den en gång så mäktiga staden Kongahell, lär, i enlighet med af socknens bönder fattadt beslut, komma att nedrifvas. Det väcker ett sorgligt intryck hos enhvar, som intresserar sig för Nordens få fornlemningar, att finna, det dessa i allmänhet så litet respekteras, och att personer, som i intet hänseende förstå uppskatta deras värde, ega att bestämma öfver deras öde. Derföre blef också insändaren af dessa rader obehagligt berörd af underrättelsen om att ifrågavarande ärevördiga Herrans tempel, hvilket varit beståndande i öfver åtta sekler, och hvars murar varit vittne till så många heliga och för hela Norden betydelsefulla händelser, nu skall jemnas med jorden. Det är med anledning häraf, som ins. riktar en varm uppmaning till hvarje svensk man eller qvinna, som intresserar sig för Nordens på stora minnen så rika historia och för de ännu återstående få monumentala vittnesbörden om våra stora förfäders lif och lefverne, att söka rädda detta tempel från undergång, och företrädesvis riktas denna bön till Göteborgs ädla invånare, om hvilka man sagt ins., att de ännu aldrig låtit en uppmaning att bidraga till en god saks genomförande, ohörd förklinga. Det är med visshet kändt, att i detta tempel dess byggherre konung Olaf blirvit vigd vid den svenska konungadottern Astrid — Olof Skötkonungs dotter —, likasom också här vigselceremonien mellan Norges ridderlige konung Magnus Barfot och den älskliga Margaretha bridkulla — konung Inge Stenkilsons af Sverige dotter — egt rum, möjligen äfven förmalningen mellan konung Sverre och Erik den Heliges dotter Margaretha år 1185; men förutom de Åktenskap som här ingåtts mellan norske konungar och svenska konungadöttrar, hafva väl mera än en gång svenska, norska och danska konungar samt deras yppersta män inom dessa tempelmurar afhört gudstjensten samt bevittnat huru här välsignelsen utlysts öfver de fredliga förbund, som dem emellan blifvit afslutade. Sålunda är det all sannolikhet för, att alla tre Nordens konungar — Inge Stenkilson, lrik Ejegod och Magnus Barfot, om hvilka deras krigare sade, att man svårligen skulle kunna tramvisa trenne höfdingar med ett så tilltalande yttre: Inge såsom den äldste, resligaste och kraftfullaste åg ärevördigast ut, Erik var den vackraste och Magnus den mest ridderlige och hurtige — här emottagit kyrkans välsignelse öfver det förbund som dem emellan slutits, mötet må nu ha varit afhållet på Danholmen, som tvenne af de gamla krönikorna förtälja, eller i Kongahell (år 1100) som Magnus Barfots saga omförmäler. Vare sig emellertid huru som helst med konungamötena i sagde kyrka, så mycket är visst, att densamma i öfver 850 år stått på den plats, hvars vackraste prydnad den är; måtte den så förblifva ännu mång hundrade år! Medlet till detta an amäls ernående anser sig ins. hvarken kunna eller böra framställa, men han hoppas genom detta upprop ha lyckats påpeka ett förhållande af nog mycket intresse, att personer helt visst ej skola saknas, hvilka komma att ätaga sig saken. En norrman.