trafikdirektörsexpeditionen utan att hafva blifvit utanmärkta (hvilket berott af ett förbiseende hos den person som under trakfikdirektörens frånvaro var tillförordnad), men om reklamation och ändring sedermera skedde, så borde detta icke varit öfverraskande för hr R. Redan under flera föregående månader hade nemligen hr R. behagat å sina listor upptaga aflöning åt detta extra biträde; för hvarje gång hade trafikdirektören protesterat mot den obehöriga debiteringen och förklarat att så icke vidare finge ske, emedan ett fjerde biträde måste anses onödigt alldenstund större stationer än Habo hade tillfyllest af 2 å 3 stationskarlar. Särskilt under April och Maj månader hade hr R. blifvit både skriftligen och muntligen tillsagd att nu låta det få ett slut med sitt egenmäktiga förfarande, hvilket, ehuru man ville öfverse med hvad som skett, dock ej längre finge fortgå. Icke förty debiterade hr KR. äfven för Juni månad aflöning åt det sjerde biträdet. Att nu trafikdirektörens långmodighet var slut, må väl ingen undra på, liksom ej heller att jernvägsstyrelsen icke kunde finna sig vid att bibehålla i tjensten en person, som sålunda trotsade sina förmäns anordningar. Om än detta embetsverk än så mycket vore en stat i staten, så är det väl derföre icke sagdt att dess underlydande tjenstemän i sin tur skola få bilda små fristater af sina resp. tjensteområden. Den som eger en så starkt utbildad oafhängighetskänsla att han är oförmögen lyda sina förmäns order, borde för öfrigt, synes oss, hellre sjelsmant undandraga sig ett förhållande som utsätter honom för att behöfva vunderordna sig absolut maktfullkomlighet. .—ä— F