Göteborgsposten – 10 december 1869, sida 1

dumt af mig att synas öfverraskad om jag verkligen gjorde det. Ser ni, det var ej så underligt att jag trodde lady Eversleigh och mr Carrington vara nära slägt med hvarandra; ty när personer äro mycket gamla vänner likna de slägtingar: det är endast namnet som gör skillnaden. — Ni tyckes bestämd att begå misstag denna afton, miss Graham, svarade baroneten i allvarsam ton. Lady Eversleigh och mr Carrington äro ingalunda gamla vänner. Hvarken min hustru eller jag ha kännt denne gentleman mer än fjorton dagar. Han råkar vara en mycket skicklig musiker och har godheten göra sig nyttig genom att ackompagnera lady Eversleigh när hon sjunger. Det är det enda anspråk han har på hennes vänskap, och det är endast några dagar gammalt. — Verkligen! sade miss Graham upprepande det uttryck som ljudat så obehagligt för sir Oswald. Jag skulle verkligen ha tagit dem för gamla vänner; men det är sannt lady Eversleigh är af italienskt ursprung och det är alltid en värma i sättet, en frånvaro af all förbehållsamhet i det sydliga temperamentet som äro främmande för våra kallare naturer. Lady Eversleigh reste sig just i detta ögonblick från sin plats för att efterkomma sällskapets uppmaningar att sjunga ånyo. Hon nalkades det stora pianot, vid hvilket Victor Carrington fortfarande satt och bläddrade i notböckerna, då sir Oswald äfven reste sig upp och skyndade fram till henne. (Forts.)