En ännu yngre medlem af sagra consulta är den knappast 41:åriga kardinalen Lucien Bonaparte, kusin till fransmännens kejsare. Han har för sin utnämning närmast att tacka slaget vid Mentana, efter hvilket franska hofvet i Rom begärde tvenne kardinalshattar, den ena för prins Lucien Bonaparte, då ännu romersk proto-notarie, men den andra för erkebiskopen af Paris, mgr Darboy, hvilken senare för sina gallikanska åsigters skull just icke var omtyckt i Rom. Men man visste, såsom alltid, att reda sig i Rom. För att icke synas otacksam, gaf man nästan med ifver kardinalsbatten till kejsarens kusin och köpte sig härigenom rätten att ej mera vilja höra omtalas den andre. Sålunda blef prins Lucien Bonaparte d. 13 Mars 1868 kardinal. Han synes besitta en varm trosifver, grundad på hans innersta öfvertygelse. Men just detta synes i Rom, der man i många kretsar är starkt skeptisk, hafva gjort honom misstänkt, desto mera som man i honom ser Napoleonismens kandidat till den hel. stolen. Man är derför just nu i färd med att aflägsna honom från Rom, för att genom hans utnämning till fransk kardinal i Lyon, med säte i franska senaten, göra honom för framtiden oskadlig. Mindre lycklig var, såsom ofvan antydts, mgr Darboy, erkebiskop af Paris, på hvilken man förr såg snedt i Rom, derför att han länge var kejsardömets förtrogne, och som ännu idag är utsatt för många förföljelser från sina motståndare på grund af sin nationaltgallikanska riktning. Redan en gång kallad ull Rom, för att der försvara sig, återvände ban derifrån, utan att ha lyckats ernå någon öfverenskommelse, och det gick sedan tillochmed så långt, att man offentliggjorde ett egenhändigt påfligt breve, i hvilket mgr Darboy anklagades för kätteri och särskilt, med afseende på hans deltagande i marskalk Magnans bografning, tillvitades efterlåtenhet mot det utdömda frimureriet. Mgr Darboy, som hittills vägrat att försvara sig mot anklagelser, hvilka han tror sig kunna tillskrifva grefve Sgurs angifvarskap, är en man med stor begåfning. Endast hans tillgifvenhet för den herrskande dynastien är orsaken till, att han står temligen isolerad i Frankrike, emedan en god del af hans kolleger är antingen ultramontant och legitimistiskt eller om än gallikanskt, åtminstone i alla händelser icke napoleonistiskt sinnad. En annan andlig fransk matador är den stridslystne biskopen af Orleans, mgs Dupanloup, hvilken kan anses vara den verklige representanten för den moderna ecclesia militans. Hans område är isynnerhet undervisningsfrågan, i hvilken han lägger största vigten uppå att kunna bevisa det andliga elementet vara öfverlägset lekmännen. Men efterom han är en i vetenskapligt hänseende fint bildad man, råkade han tillochmed på detta område i allvarsam tvist med ultramontanismen. Han har nemligen försvarat de hedniska klassikernas bibehållande äfven för den kristliga uppfostran och ådrog sig derför at den kyrkliga absolutismens hofblad i Frankrike, Louis Veuillots Univers, en följd af så häftiga angrepp, att han, hetlefrad som han är, offentliggjorde ett herdabref, angående det onda som Univers polemiker tillfoga kyrkan, hvarefter han i sina prestseminarier torbjöd läsningen af detta blad. Men Univers hade i Rom höga beskyddare, och snart kommo från den eviga staden tillrättavisningar, hvilka ålade biskopen tystnad och satte hans förbud mot läsningen af Univers utom kraft. B skop Dupanloup tillhör dessa andliga politici, som samlats kring gretve Montalembert, och i trots af de många kantigheter i uppträdandet, som äro för honom egna, måste man medge, att hos honom finnes en euttröttlig kraft, hvilken torde komma den biskopliga frihetens sak just i Rom väl till pass. Vi nödgas här afbryta, för att i morgon fortsätta denna presentation af det ekumeniska nötets storgubbar för våra läsare. Times korrespondent i Rom lemnar antydningar om, i hvilken grad meningarne äro splittrade ang. frågan om påfvens ofelbarhet. Man litar ej på de franska biskoparne, möter oväntadt motstånd äfven af de österrikiska och fruktar för de italienska, hvilka i denna sak tordra full beslutande frihet. De engelska och de amerikanska biskoparne anses skola bli de togligaste. I Frankrike pågår en häftig kamp inom pressen mellan ultramontanerna och dem, som vilja försvara episkopatets sjelfständighet, i det de bestämdt motsätta sig anspråket på, att påfvens ofelbarhet skall förklaras för en dogm. I Frankrike pågår äfven en lika bullersam kamp mellan frihandlare och protektionister, hvilka senare nu anstränga alla krafter, för alt i sin sjelfviskhet röra upp opinionen As rr AA