— Jag har fått i mitt hufvud, att miss Graham under någon tid af sitt lif tänkt på att bli herrskarinna på detta ställe. IIur är det med den saken, Reginald? sado han en morgon under det de båda unga männen promenerade tillsammans på terrassen. — Huru vet ni det? sade Reginald frågande och svarande på samma gång. — Ej genom någon diabolisk spådomskonst, det försäkrar jag er, bäste Reginald. Jag har blott begagnat mina ögon. Men af ert utrop tycks det som jag har rätt. Miss Graham hoppades en gång bli lady Eversleigh? — Nåväl, jag tror att hon försökte sitt yttersta för att vinna min onkel till man. Jag gaf akt på hennes manövrer, då hon var här för två år sedan, men de generade mig ej mycket, ty jag trodde att sir Oswald afgjordt skulle förbli ungkarl. Hon brukade skaffa sig litet omvexling i nöjet genom att kokettera för mig. Jag var på den tiden erkänd arfvinge, som ni vet, och jag tviflar ej på att hon skulle gift sig med mig om jag velat. Men jag har aldrig varit någon beundrare af henne. — Miss Graham är en farlig qvinna, min bäste Reginald. Hon har ett mycket vackert smålcende, men hon tillhör den sortens qvinnor som kunna småle och mörda under det de småle. Men. hon torde icke destomindre vara ett nyttigt verktyg. — Ett verktyg? (Forts.)