i en varmare känsla. Kort sugdt, Lydia Graham hade hoppats att blifva lady Eversleigh ef Raynham, och inga ord kunna fullkomligt beskritva hennes förödmjukelse då hon erfor, att baroneten skänkt sitt namn och sin förmögenhet till en qvinnu om hvilken den fashionabla verlden ingenting kände, utom det att hon var ytterst okänd. Lydia Graham kom till Raynham Castle med hjertat uppfyldt af hatfulla känslor, men hon visade sina behagligaste småleenden lika väl som sina elegantaste klädningar. Hon lyckönskade baroneten i honungssöta ord och erbjöd slottets älskliga herrskarinna sin varmaste vänskap. — Jag är örvertygad om att det finnes stor sympati oss em-ilan, bästa lady Eversleigh, sade hon, och vi skola hädanefter vara trofasta vänner, eller hur? Honoria egde af naturen ett förbehållsamt lynne. All öfverdrifven och meningslös sentimentalitet var henne motbjudande. Hon besvarade artigt miss Grahams vänskapsanbud, men utan motsvarande värma. Lydia Graham märkte hennes köld och harmades bittert öfver den. Hon kände sig ha skäl att hata denna qvinna, som varit orsaken till att hennes käraste förhoppningar besvikits, som var vida öfverlägsen henne sjelf i skönhet och som var åtskilliga år yngre an hon. Det fuanns en person på Raynham, hvars skarpa blick upptäckte de fientliga känslor som lågo dolda under Lydia Grahams vänliga sätt. Denne skarpsinnige granskare var Victor Carrington. Han såg att den fashionabla skönheten hatade lady Eversleigh och han beslöt att draga nytta af hennes hat för fullföljandet af sina planer.