Göteborgsposten – 9 december 1869, sida 1

— ——— — Hvad ni är besynnerlig, Carrington! utbrast den unge mannen i det han kastade bort cigarren. Om min onkel vill göra sig till cn dåre, så är det ej något skäl till att jag skulle ge akt på utbrotten af hans dårskap! — Nen det sinnes ett aunat skäl, svarade Victor med en mörk glans i ögonen. Se på taflan så länge ni kan, Reginald, ty ni har ej utsist till att få se den ofta. — Hvad menar ni? — Jag menar att den dag är nära för handen, då lady Eversleigh skall falla ned från sin höga ställning. Jag menar att en så hastig upphöjelse ofta är förebud till en hastig förnedring. Den stund skall komma då sir 08wald skall betrakta sitt ginermal som det enda ohjelpliga misstag han i sitt lif begatt och då han i sin förtviflan skall äterställa er, hans förskjutae nevö, på er gamla plats såsom erkänd arfvinge, emedan ni slutligen skall synas honom mera värdig dertill än hans hustru. — Och hvem skall bringa det derhän? frågade Reginald i det han betraktade sin vän med bestört min. — Jag, svarade läkaren; men innan jag företager något måste jag ha uppgjort om priset för mina tjenster. Om den katt som krafsade kastanjerne ur elden till förmån för apan hade gjort ett aftal på förhand rörande den andel af bytet han skulle få för sitt besvär, skulle ordI språket derom ej ha örvergätt till efterverlden. När jag i lyckats återvinna er förmögenhet åt er, måste jag ha min pelöning, bäste Reginald. — Tror ni att jag skulle vara otacksam? — Naturligtvis icke. Men, ser ni, jag begär ej af er