Göteborgsposten – 8 december 1869, sida 2

— ——— —— ö WAA2W2AWW——— — naste omgifning blef i början invigd i, hvad som var i görningen, och efter det frågan linge i hemlighet diskuterats, uppdrogs det åt en kongregation af sju kardinaler att utarbeta programmet för mötet med afseende på dogmorna, den kanoniska rätten, kyrkodisciplinen och de verldsliga stormakternas förhållande till kyrkan. Då detta arbete var färdigt funderade Pius IX på att inkalla mötet, och det sista beslutet fattades i ett konsistorium, som hölls d. 22 Juni 1868. Derpå utfärdades inbjudningen, och årsdagen för förkunnandet at den nya dogmen om den hel. jungfruns obefläckade aflelse, öfver hvilken Pius IX ej är litet stolt, bestämdes för mötets öppnande följande året. Pius IX inskränkte sig icke till att inbjuda de romersk-katolska biskoparne, otan vände sig äfven till de schismatiska biskoparne i Orienten, i det han uttalade den förhoppning, att de båda kyrkorna, hvilka redan två gånger förut förenat sig, nu skulle göra det en gång för alla. Till protestanterna skickade han en faderlig förmaning om att begagna det tillfälle mötet gaf dem att återi vända till den allena saliggörande kyrkan. Svaret härpå var starka protester, isynnerhet från protestanterna i Tyskland. Den rörelse, som bebädandet af detta ekumeniska möte väckte, var visserligen icke ringa, men dock långt itrån allmän. Hos de katolska nationerna har det hvarken visat sig synnerlig fruktan eller synnerlig glädje. De grundsatser, som Pius IX uttalat och slutligen satt i system uti sin bekanta syllabus, äro af den beskaffenhet, att man i våra dagar ej behöfver frukta deras genomförande. Han har brutit stafven öfver allt, hvad som i de civiliserade staterna anses för det högsta goda, och efter det att detta mödosamt vunnits genom många generationers kamp, kunna de ej genom ett kyrkomötes beslut frånryckas det moderna statssamfundet. Den allmänna meningen, religionsfrihet, tankefrihet o. s. v. äro begrepp som grott så sast i dot allmänna medvetandet, att Pius IX:s anatema öfver dem endast kan göra ett löjligt intryck. Endast i Italien har det visat sig tecken till en rörelse hos hela nationen, ehuru ej at någon religiös eller kyrklig natur, i det tolket, och antagligen ej med orätt, fruktar för, att Pius IX isynnerhet inkallat ett kyrkomöte, för att. få dess sanktion på åtskilliga verldsliga dogmer, hvilka ligga honom lika mycket om hjertat som de öfverjordiska, och bland dem intager naturligtvis den verldsliga påfvemaktens okränkbarhet främsta rummet. I Italien ha äfvenledes uttalats bekymmer för, att mötet skall anticipera påfvevalet. Corr. italiennet. ex. har flera gånger uttalat såsom sin öfvertygelse, att en dylik plan är i görningen, och lyckas den, skall följden häraf bli den, att den katolska kristenheten öfverrumplas, i det påfvestolen genast efter Pius IX:s döa besättes med ett af jesuiternas kreatur, så att de katolska makterna afskäras itrån att utöfva något inflytande på påfvevalet. Italienarne förlora då allt hopp om att ernå en ötverenskommelse med päfvemakten, när Pius IX dör, och måste alltjemt fortsätta den retsamma tvisten med kyrkan. Den största rörelsen med anledning at mötet har naturligtvis visat sig hos det katolska presterskapet, och det har redan uppstått en hel litteratur, i hvilken ansedda män inom kyrkan uttalat sig ang. mötets uppgift och betydelse. Störst har rörelsen varit i Frankrike, der flera inflytelserika andliga uppträdt bestämdare än någonsin mot ultramontanismen. Biskop Maret har utgifvit ett verk, hvari han häfdar den gallikanska kyrkans rättigheter, och erkebiskop Darboy af Paris har utfärdat ett herdabref, i hvilket han protesterar mot Jesuiternas plan om, att påfvens ofelbarhet skall proklameras som dogm genast vid mötets öppnande, emedan han häri ser ett ingrepp i diskussionsfriheten, hvarigenom ett sådant beslut skulle förlora all giltighet. Sjeltva biskop Dupanloup, som i många riktningar står ultramontanismen nära, har gifvit dennes ordförande inom pressen, Veuillot, en offentlig tillrättavisning. Af största betydelse är likväl utan allt tvifvel pater Hyacinthes brytning med Rom. Äfven i Tyskland ha biskopar och katolska fakulteter afgifvit förklaringar, i hvilka de reservera sig mot en ovilkorlig underkastelse, om mötets beslut skulle gå ut på ett krig mellan kyrkan och statsmakten; men regeringarne ha likväl funnit det klokast att intaga en passiv hållning, åtminstone officielt, och ett förslag af Baiern om, att de skulle komma öfverens om ett gemensamt uppträdande, har ej vunnit sympati. De katolska makteraa tänka ej heller skicka representanter till mötet, och detta skall lika litet bli hedradt med besök af någon suverän. Kronorna komma endast att representeras af ett par damer, neml. kejsarennan at Osterrike och drottning Olga af Witemberg, af hvilka den sistnämnda till på köpet tillhör den grekiskt-katolska makten. För öfrigt är det idel ex-majestäter, som begifvit sig till Rom, för att bevista ekumeniska mötets öpp