Göteborgsposten – 8 december 1869, sida 1

——— ——— — —— —— met fullt af andra gister, och han såg med föraktfull och bister min på huru de nykomna gästerna framburo sina lyckönskningar till sir Oswald. Småningom aftroppade gästerna till sina rum och de båda vännerna blefvo allena. — Nåväl, gamle vän, utropade baroneten i det han räckte fram sina båda händer för att på ett varmare sätt helsa kaptenen än vid det första välkomnandat, får jag ej ett ord till lyckönskan af er? — Hvad vill ni att jag skall säga? genmälde Copplelestone. Om jag säger er sanningen, tycker ni ej om att höra den, och ljuga för er kan jag ej! Orden skulle då fastna i halsen på mig. Det har varit svårt nog för mig att bibehålla tålamodet, under det alla dessa idioter babblat fram sina meningslösa komplimanger, och nu då de gått sin väg för att skratta bakom er rygg gjorde ni bisti att låta mig följa deras exempel för att ej utsätta mig för ett gräl med en gammal vän genom att säga honom min mening rent ut. — Ni tycker således att jag är en dåre, Copplestone: — Hvad annat skulle jag tycka er vara? Om en femtio års gammol man går och gifter sig med en nitton års slicka, kan han ej vänta sig att bli ansedd som en Solon — Ah, Copplestone, då ni sett min hustru, skall n tänka på annat sätt. — Ingalunda. Ju vackrare hon är, desto dåraktigare skall jag tycka er vara; ty det skall vara så mycket säkrare att hon gör ert lif olyckligt.