Göteborgsposten – 4 december 1869, sida 2

IlLvarjehanda. Sedelutgifvande banker, så länge förföljda, torde icke ha lång tid qvar. Deras baneman skall dock icke blifva vårt svenska landtmannaparti, icke en eller annan amatör af politik, kommunaloch alla andra slags bestyr, hvilken förr eller senare i en förpostfäktning stupar som ett enfant perdu. Nej, orsaken till dessa bankers fall är något mycket mera kosmopolitiskt — fotolitografien. Denna nya vetenskap har nemligen åter tagit ett jättesteg såsom vetenskaperna göra nu för tiden. Men vid jättesteg händer det lätt att man trampar någon på liktornarne, och det är de sedelutgifvande bankernas liktornar — eller ifall man älskar klassiska bilder: dessa bankers Achilleshäl — som här äro exponerade. En yngre litograf i Köpenhamn har nemligen obehagligen öfverraskat nationalbankens i samma stad direktion genom att för dem förevisa en bundt falska fem-rdrs-sedlar som han sjelf gjort och som voro så lika de äkta, att bankens tjenstemän sjelfva ej kunde skilja de äkta från de oäkta, guldet från glittret. Medan direktionen stod fördjupad i smärtsamma betraktelser öfver den förbluffade vissheten att det icke mera fanns någon säkerhet?, lade den unge lofvande litografen ytterligare sten på börda genom att förklara det han kunde eftergöra alla andra sedlar som utgifvas af nationalbanken. Huruvida dess nationalitets--känsla efor någon lättnad af den försäkran att han äfven kunde eftergöra alla slags utländska sedlar, lemnar vi derhän, men i alla händelser måste slaget ha träffat djupt. I det svidande såret lades dock någon balsam: litografen tillade att han hittat på ett förfaringssätt som mojligen skall göra efterapning af sedlar omöjlig. Osäkert vore dock om han skulle 1y : Kan man motse någon framgång åt hans förhoppning i det afseendet? Och om icke, huru skall allt detta slutas? Måhända går det derhän att blott det sanna guldet anses för gångbart. Och ifall en sådan uppfattning skulle utsträckas lill lifvet i allmänhet? Vi fråga ännu en gång: huru skall allt detta sluta?