Göteborgsposten – 3 december 1869, sida 2

— Om någonsin den dagen kommer, skall ni ej finna mig otacksam. — Jag hoppas det. Vänd nu tillbaka hem igen och skrif ert bref. Jag önskar se er inbjuden till Raynham Castle för att betyga bruden er vördnad. — Hvarföre det? — Jag vill veta hurudan bruden är. Våra framtidsplaner äro mycket beroende af henne. Innan Reginald Eversleigh lemnade stället, presenterades han för sin väns mor, som han aldrig sett förr. Hon var mycket lik sin son. Hon hade samma bleka ansigte, samma blixtrande svarta ögon. Hon var lång och smärt med ett något stelt sätt och föga af sin nations vanliga liflighet. Hon betraktade mr Eversleigh med forskande blick — en blick som flera gånger förnyades under de få minuter han samtalade med henne. Ingenting som intresserade hennes son saknade intresse för heune, och hon visste att denne unge man var hans förnämste vän och sällskapsbroder. Reginald Eversleigh for tillbaka till sin bostad i mycket bättre lynne än han lemnat den på morgonen. Utan en minuts dröjsmål skref han efter hemkomsten det bref hans vän tillstyrkt och som han egde en stor förmåga att uttrycka sig varmt och öfvertygande, blef det ett väl skrifvet bref. (Forts.)