Göteborgsposten – 3 december 1869, sida 2

— Ej det ringaste. Se så, tala, Reginald. Jag är öfvertygad om att ni har nyheter att förkunna mig, annars skulle ni ej ha besvärat er med att komma hit. — Jag har verkligen nyheter att förkunna och dertill de aldrasämsta. Min onkel har gift sig med gatsångerskan. — Godt; då måste vi försöka att vända detta giftermål till vår fördel. — På hvad sitt ? — Genom att göra det till ett medel för en försoning. Ni skall skrifva ett lyckönskningsbref till sir Oswald — ett högsinnadt bref — hvari ni skall tala om er ånger, er tillgifvenhet, de qval ni lidit under denna skiljsmessans bittra tid. Nu kan ni våga att tala öppet om dessa saker, skall ni säga, ty nu då er ärade onkel funnit nya band kan ni ej längre misstänkas för ett egennyttigt motiv. Nu förbjuder er ej er stolthet att närma er honom, skall ni säga, ty hädanefter har ni ingenting att hoppas af honom med undantag af hans förlåtelse. Derefter skall ni sluta episteln med en allvarlig bön för hans lycka. Om jag ej alltför mycket bedrar mig i min kännedom af menskliga naturen, skall detta bref åvägabringa en försoning. Förstår ni min taktik? — Ja. Ni är en märkvärdig menniska, Carrington, — Det skall ni ej säga förrän den dag kommer, då ni återtagit er gamla ställning som er onkels arfvinge. Då kan ni komplimentera mig huru mycket ni behagar.