Göteborgsposten – 2 december 1869, sida 2

Baroneten gjorde cen stel bugning. In man om femtio är tycker ej om att bli påmind om sin ålder just i det ögonbiick då han fått ja af eu nittonårig flicka. — Det torde mähända vara det sista tillfälle som erbjudes mig utt sa beundra era omgifningar, miss Boaumont, sade han hastigt, ty jag ämnar inom kort taga er eler härifrån. — Verkligen! utropade lärariannan rodnande af däm— pad förbiltring. Jag trodde att miss Milford ej skulle funnit anledning till något klagomål; hon har i detta hus åtujutit särskilda previlegier — ett enskildt sofrum, silfö ö verskeder och silfvergafslar, rostbisk eller lamstek om söndagarne — för att ej tala om en oupphörlig tillsyn af den mest moderliga karakter. Jag skulle verkligen anse miss Milford brista i vanlig tacksamhet om hon anfört klagomål. — Ni misstar er, min bästa miss Beaumont; miss Milford har ej yttrat ott ord af klagan. Tvärtom är jag säker på att hon varit fullkomligt lycklig i er pensionsanstalt; men förändringar inträffa hvarje dag och en vigtig förändring skall, hoppas jag, snart inträffa både i mitt och miss Milfords lif. Då jag först föreslog att föra henne till er, frågade ni mig om hon var en slägting; jag svarade er att hon var en aflägsen slägting till mig. Jag hoppas snart kunna säga, att den aflägsna slägtskapen blifvit förbytt i en mycket nära sådan. Jag hoppas att snart få kalla Honoria Milford min hustru. Miss Beaumonts förvåning då hon hörde denna förklaring var utomordentlig; men som hon ej ansåg det