Göteborgsposten – 2 december 1869, sida 1

ja er röst under några korta ögonblick och derefter gå tillbaka ut i verlden för att finna den mörkare och kali lare vid kontrasten mot er skönhet. Småningom blef tanken att ni skulle uppträda som offentlig sångerska förhatlig för mig, fortfor sir Oswald. I början hade jag med ; stolthet tänkt på den framgång ni skulle röna, den beuni dran ni skulle väcka; men mina känslor i detta hänseende blefvo snart fullkomligt förändrade, och Jag ryste vid föreställningen om era triumfer, ty dessa triumfer måste utan tvifvel skilja oss åt för alltid. Hvarföre har jag nämut denna förändring i mina känslor för er? Ni måste redan ha gissat mitt hjertas hemlighet. Säg mig att ni ej föraktar mig! — Förakta er, sir Osweld! — er, den ädlaste och ridderligaste af män! Säkert måste ni veta att jag beundrar och vördar er för alla edra ädla egenska er, såväl som fär er godhet mot en olycklig varelse som jag. — Men, Honoria, jag åstundar något mer än er aktning. Minnes ni den natt då jag först hörde på torget? er sjunga — Skulle jag någonsin kunna förgäta denna olyckliga natt? utropade flickan i en ton af förvåning — frågan förekom henne besynuerlig — skulle jag någonsin kunna förgäta den nödställda belägenhet hvari jag befann mig då ni kom till min räddning? — Minnes ni den sång ni sjöng — den sista sång ni någonsin sjöng på gatorna? Honoria Milford dröjde några ögonblick innan hon