— — —— — — mindre och mindre om dm offentliga bana för hvilken han bestämt sin protdgee. Han erinrade henne ej vidare om att hennes framtid berodde på hennes egen flit. Han talade ej längre i glödande färger om den glänsande bana som låg framför henne. Hans sålt var alldeles förändradt och han blef tyst och allvarsam, värhelst någon antydan gjordes af miss Beaumont på den blifvande nytta Honoria kunde ha af sin utmärkta röst och sina ovanliga anlag. Lärarinnan anmärkte detta en dag då hon talade med sin pupill. — Vet ni, min bästa miss Milford, sude hon, jag är verkligen böjd tro att sir Oswald Eversleigh ändrat plan med afseende på er blifvande bana och att han ej har för afsigt att göra er till operasångerska. — Det är utan tvifvel omöjligt, svarade Honoria Ingut; min uppfostran har kostat min slägting betydlig, summor, hvilka skulle vara bortslösade om jag ej gjorde musiken till mitt yrke. Hvad annat skulle jag väl dessutom taga mig till i framtiden? Kom ihåg, sir Oswald har alltid sagt er att jag skall vara min egen lyckas smed. Jag har intet anspråk på någon, och hans ädelmod allena har jag att tacka för min närvarande ställning. — Nåväl, jag torde ha misstagit mig, återtog miss Beaumont, men jog kan ej hjelpa att jag tror det sir Oswalds planer rörande er ha förändrats. Jag behöfver ej säga er att jag ej är för, att en ung dam som fått sin uppfostran i min pension antar sången till sitt yrke, huru begåfvad hon än må vara. Mitt blod verkligen kokar i ådrorna, då jag tänker mig en af mina elever stå på til