styrelsen, dervid hr R. sedan intendentens ofvan anförda skrifvelse blifvit uppläst, förklarade sig oberedd att derpå svara, och l de skriftlig del af densamma för att kunna afgifva skriftligt svar. Denna framställning bifölls och ett skriftligt svar inkom derefter, hvaruti hr R. förklarade att han ej kunde fatta meningen med påståendet att han användt för många arbetare vid stationen, ty han ensamt ansåg sig bäst kunna profva de göromål som säkrast lande jernvägen till gagnn. Han hade också i denna sak handlat af bästa nit och förstånd, och det var svårt att i förklaringsväg bemöta påståendet att han hade svarat intendenten ohöfligt, då ej uppgifvits hvari den förmenta ohöfligheten skulle hafva bestätt. l)eremot skulle intendenten under en längre tid hafva bemött hr R. på ett onädigt, kort och sträft sätt. Oberäknadt mina enskilda fria tänkesätt, yttrar hr Rh. vidare, sa är jag i allmänhet en mycket artig och vänlig menniska, och jag kan verkligen icke erinra mig att någonsin hafva varit ohöflig mot hr G. K. Troili, men nog har frestelsen dertill varit stor många gånger; och på tjensteskritvelser hade han valltid i mon af hvad tid och minne gifvit vid handen svarat tydligt och förståndigt. Emedan hr Rennerfelts förklaring var otillfredsställande, ansag sig styrelsen böra förordna om ett ärskildt förhör vid Habo station till utrönande af på hvad sätt den stora arbetspersonalen (som befunnits vara talrikare än på angränsande stationer med lika och större tratik) varit sysselsatt, och om någon eller nägra at dessa användts till arbeten som icke skolat af jernvägen bekostas. Ä Vid detta förhör, som anställdes d. 8 och 9 September af trasikdirektörsassistenten C. G. Trotzig i hr Rennerselts närvaro, blef ådagalagdt att han användt arbetspersonalen till göromål i den honom enskildt upplåtna trädgården, hvarjemte såsom ett allmänt omdöme uttalades att hr Å. på ett i hög grad oförsvarligt sätt till sin enskilda fördel begagnat det af staten aflönade folket. Mot hvad sålunda förekommit gjorde hr R. vid förhöret ingen anmärkning; men två dagar derefter aflat han en tjensteskrifvelse till intendenten Troili, hvari han anförde: Jag underkastar mig icke stationsbetjeningens moraliskaomdöme om det sätt hsarpa jag har anordnat arbetet, aldra helst när ett mora omdöme fälles af stationskarlen Malmborg (hvars yttrande vid förhöret dock icke var det mest graverande för hr R.). För öfrigt påstod hr R. att han icke hade tillgodoj fördelar utöf, ärlighetens gräns. bjorton dagar senare aflät han ett Åvördsamt anförande till det ofvan omförmälda förhöret. Han redogör deri för den så mycket utskrikna, så förment stora köksträdgårdsodlingen: denna herrlighet Som omslutes af jernvägsstaketet!, och uppgifver huru mycket frö af olika slag han sått der, men förbigår, hvad som dock var hufvudsaken, att förklara hvarföre han emot det uttryckligt gifna förbudet hade tillåtit sig begagna och med jernvägens medel aflönat flera arbet: ej heller hvarföre flera personer af honom antagits vid Habo station än förhållandet varit vid närliggande stationer med lika trafik. Anf randet slutar med följande opåkallade tirad: för mina demokratiska tänkesätt är jag, så länge jag frivilligt underordnar mig landets bristfälliga samhällslagar, ansvarig endast inför Gud. Stationsbetjeningen eger icke att åt dem gifva någon som helst kiämt.e Då vidare aflöningshandlingarne vid Habo station för September månad till intendenten aflemnades, observerades att hr R. å utgiftslistan upptagit en extra biljettförsäljare Johansson, hvilken månaden förut upptagits såsom extra stationskarl; men enär hr R. icke medgifvits antaga någon biljettförsäljare, så uteslöts af intendenten aflöningen för ifrågavarande extra biljettförsäljare. Samtidigt härmed mottog intendenten en skrirvelse från hr Rennerfelt, hvari omnämndes att han ryktesvis fått höra att en person (hr Rosengren) skulle anställas vid Habo station för att lära sig expeditionsgöromålen; men upplyste hr Rennerfelt i anledning häraf, att vid IIabo icke funnes utsigt att få något uppehälle för hr Rosengren — och dertill var expeditionsrummet så litet och trångt, samt att hr Rennerfelt helst ville vara ensam och vore mest belåten med stationskarlen Johansson såsom extra biljettförsäljare. I stationshusets nedra våning fanns dock tillgång på rum. Häral allt synes att hr R. både förfor särdeles egenmäktigt, och ingalunda visade sig benägen att gå sina förmän till mötes. D. 28 derpåföljande Oktober (1868) reserverade trafikstyrelsen: att då hr Rennerfelt, som hvarken i sin förklaring eller i sina senare skrifvelser kunnat gifva något antagligt skäl hvarföre flera arbetare behoft användas vid den honom anförtrodda station, än a andra med lika stor och större tratik, men som de emot velat tillvälla sig rätt att ensam bestämma öfver arbetena vid stationen, upprepade gånger gjort sig skyldig till uppenbar olydnad mot gifna order, samt så väl muntligen som skriftligen betett sig på ett otillständigt sätt mot förmän; så pröfvade styre sen i öfverensstämmelse med 9 8 1 kap. af tjenstg ringsreglementet nödigt aflägsna hr Rennerfelt ur jernvägens tjenst; men med afseende på den ömmande omständigheten att han hade en talrik familj, medgafs honom att vid befattningen qvarstå till d. 1 April (1869), under förbehåll likväl, att ingen anmärkning för tjenstefel för nämnde tid mot honom förekom, i hvilket fall han genast blef försatt ur tjenstgöring och, efter derom gjord anmälan, af styrelsen utan uppskof afskedad. De 34 rdr 48 öre som behörigt uppförts på aflöningslistan för Juni månad skulle af honom till distriktkassan återbetalas. Öfver detta beslut, som d. 4 Nov. behörigen delts hr Rennerfelt, anförde han icke besvär hos K. I:t; men d. 3 sistl. Februari inkom till styrelsen en crift, hvari hr R. med anledning deraf att han icke nade något nytt lefnadsyrke att tillträda d. 1 Aprilanhöll att den honom rätgifna uppsägningen måtte blifva återtagen och hans tjenstgöring prolongerad på tid som styrelsen anser lämpligast; hvilken framällning ej bifölls. Emellertid afllyttade hr R. ändå icke från Halo stationsboställe d. I April, utan insände d. 14 i samma månad en skrifvelse till tratikstyrelsen, hvari han anhöll att få bo qvar i sitt hem så lång tid som är förenligt med hvad svensk lag och författningar stadga beträffande uppsägning och afhysning. Styrelsen resolverade då att hr R., med hänsyn till förhandenvarande ömmande omständigheter, skulle tillåtas få jvarblifva på stationen till d. 1 Maj; men hr R. afflyttade icke heller dä, hvadan den nyutnämnde stationsinspektoren icke kunde tillträda boställsrummen. Intendenten fann sig nu nödsakad att hos kgs befhde i Skaraborgs län anhålla om handräckning för hr Rennerfelts afhysning; i infordrad förklaring yrkade hr R. att målet skulle göras tvistigt och till domstol hänskjutas, men d. 29 Maj utfärdade länsstyrelsen utslag, hvari hr ÅR. förelades att inom åtta dagar efter erhållen del af utslaget afflytta från bostället, vid äfventyr att han eljest blefve derifrån på egen bekostnad afhyst. Utslaget delgafs hr R., den utsatta tiden cilk till ända men han afttivttade icke — — 2 ——a—f wpO: O iii i T—W—P RRRROAOAQAAQAQAQAQAQANAVQÖQ VV pr ii iiiiiinnngnil. qä7 ;? o . N i