Göteborgsposten – 1 december 1869, sida 1

— Det kommer aldrig att inträffa, svarade mr Eversleigh i dyster ton. Jag är ohjelpligt ruinerad, Carrington, Det tjenar ingenting till att fördölja sanningen. Jag ir tiggare för lifstiden och ju förr jag kastar mig i floden och gör slut på mitt usla lif, desto bättre är det. Enligt Millards berättelse blir min onkels böjelse för dender sångerskan starkare för hvar dag. Ej en onda vecka går nu förbi utan att han besöker skolan, der den unga äfventyrerskan fullbordar sin uppfostran. Utan allt tvifvel skall det sluta med ett giftermål och gatsångerskan skall bli lady Eversleigh. — Och då hon blifrit lady Eversleigh, måste det bli vårt åliggande att ställa oss mellan henne och godset Eversleigh, svarade Victor lugnt. Jag säger er att er onkels giftermål skulle vara en olycka för er; men jag har aldrig sagt er att det skulle göra slut på era utsigter. Jag tror, efter hvad Millard säger oss, att det är föga tvifvel underkastadt att sir Oswald är nog dåraktig att gifta sig med flickan. Om han gör det, måste vi uttänka allt möjligt för att hindra att han lemnar henne sin förmögenhet. Hon är fullkomligt utan vänner, så att han skall sannolikt ej göra något kontrakt med henne. En femtio års man som gifter sig med en nitton års flicka kommer för öfrigt som oftast att ångra sin dårskap. Det måste bli vårt åliggande att låta er onkel mycket snart ångra sig sedan han tagit det fatala steget. — Jag förstår er ej, Carrington. — Min bäste Eversleigh, ni förstår mig mycket sällan, svarade läkaren i den halft föraktfulla ton hvari han