Göteborgsposten – 1 december 1869, sida 1

——————— Detta var lynham Castle, och alla skogar, betesmarker och åkrar rundtomkring, så långt ögat kunde nå och ännu längre, tillhörde detta gods. Det var den vackra domän, til hvilken Reginald Eversleigh under årital varit erkänd arfvinge och till hvilken han genom sin egen dårskap och sitt vanhedran le upaförande förverkat arfsrätten. Nu var allt förändradt. Det fanns ej en bonde i byn Raynham, som ej hade lika stor rätt att inträda i slottet, lika stora utsigter att bi välkomnad sora den hvilken en gång var den erkände arfvingen till godset. Det var föga underligt att allt detta kändes mycket bittert för Reginald Eversleigh. Han hade helt och hållet öfverlemnat sig i sin väns och rådgifvare Victor Carringtons händer. Han hade lemnat kavalleriregementet och hyrt eu anspråkslös bostad vid en liten gata i West end. Här hade han försökt lefva i lugn enligt sin väns rid; mea han var för mycket slaf af sina egna dårskaper och laster för att uthärdi ett lugnt lif. Försäljningen af hans officersfullmakt gjorde honom rik för tillfället, och så länge hans penningar räckte fortsatte han sitt gamla lefnadssätt, höll vadslagningar, spelade biljard och deltog i alla möjliga aristokratiska dårskaper; men han var försigtigare än fordom och lät sig alltid något ledas af sin kloke allierade och rådgifvare. — Roa er så mycket ni behagar, min bäste Reginald, sade Victor Carrington; men akta er för att era dårskaper nå er onkels öron. Kom ihåg, jag räknar på att ni blir återförsonad med honom innan året är slut.