Teater. Mycket råsen för ingenting. Lustspel i 5 akter at William Shalspeare. IL Det ligger någonting romantiskt, idylliskt öfver det samiljelit hos Leonato, ståthållare i Messina (hr Åhman), hvilket Shakspeare i första akten upprullar för oss. Det är en tafla af ljus, en leende idyll, der Beatrice (m:ll Aberg) är det muntrande, sprittande elementet, som oemotståndligt sprider glädje omkring sig, men der medelpunkten likval är Hero (fru Boström), husets blida dotter, som är sin faders stolthet, den sol vid hvilken allt sjunker i skugga. 1 denna krets träder don Pedro (hr Österberg), prius af Aragonien, en lefnadsfrisk, glad natur, som älskar att se glädjen omkring sig och vill njuta den i sköna qvinnors krets. Han vill gifva och njuta lycka. Han för med sig sin haltbroder Don Juan (hr Schwartz), en mörk och sluten personlighet, gripen af afund öfver att alltid ståi skuggan; Claudio (hr Ahiström), don Pedros gunstling, en tapper, men veklig och ombytlig riddare, samt Benedict (hr Wagner), ärvenledes en at Pedros vänner, en humorist med bitande tunga, hvars sarkasmer och infall roa prinsen. Claudio tjusas af Hero, hvars mjuka, behagfulla väsen fängslat honom, och han yppar sin böjelse för prinsen, som lofvar att ställa allt väl och förskafla honom den sköna. Benedict deremot hånar kärleken och svär, att han aldrig skall gifta sig. Prinsen och Claudio varna honom för att göra sig skyldig till sådant öfverdådigt tal. Mellan dessa af lycka och njutning gläd tiga sinnen uppträder deras motsats, bastarden Juan. Lyckan har aldrig lett emot honom och ej heller han någonsin mot lyckan. Tungsint, afundsjuk och dyster, har han försett sig med en liknande omgifning. Seende huru Clandio står i gunstens glans, brinner han af ilska emot honom, och då han erlar, att prinsen vill öka Claudios lycka med att förskasla honom den älskade Hero, följer han djefvulen i sitt bröst och beslutar med infernalisk belätenhet att gäcka de hatade. För att erhålla sina tjenares (brr Pettersson och Otterström) medverkan lofvar han dem rikliga summor. Ridån för andra akten går upp. Leonato gifver en fest för sina gäster och, ef er den tidens sed, en praktfull maskerad, i hvilken den friska sinligheten rörde sig mera tri, drack nöje från glädjens och kärlekens vinfyllda bagare och andades kärlek i mystiska vinkar och hemliga handtryckningar. Prinsen friar för Claudio hos Hero och Leonato och erhåller bådas birall. Glädje och lycka! Men likasom Benedict förut sagt sig aldrig kunna älska, så säger älven Beatrice, att hon ej kan älska. Prinsen och Claudio besluta att, i lörening med Leonato och Hero, straffa dem för detta deras upproriska sinnelag mot Kärlekens allt undertvingando makt, genom att förena dem med hvarandra. Det är ett fint drag dotta, hvilket vittnar om, huru förtrogen Shakspeare var med den romaniska dikmingens anda, ja, äfven med det provengaliska chevaleriets lyriskt erotiska element; det glada, belatna, skälmska, lekande och leende på kärlekens, erotikens botten, infattadt i ömma madrigaler eller konstnärligt hopslingrade stanrer. Åskådaren sättes sålunda i rätt stämning, hvarigenom äfven vära pryda seder ej taga anstöt af ett och annat uttryck, som annars skule vara tillräckligt att döda ett stycke. Också bli ifrån denna stund Benedict och Beatrice nästan hufvudpersonerna. Åskådaren