Göteborgsposten – 30 november 1869, sida 1

vid dörren till baronetens hus och bad att få träfa mr Millard, kammartjenaren. Victor Carrington hade aldrig råkat sin väns slägting; han var derför säker på att ej bli igenkänd. Han hade valt baronetens middagstimma för sitt besök, ty han visste att kammartjenaren under denna tid måste vara ledig. Han skickade sitt kort till mr Millard samt skref med blyertsposnågra ord, anhållande om ett samtal i ett ämne af den yttersta vigt. Millard infann sig och bad mr Carrington stiga in i ett litet rum, som vanligtvis bogagnades af de förnämsta tjenarne. Läkaren var bevandrad i hvarje konst hvarigenom en menniska kan lära känna sin nästas hjerta och sinnelag. Han kunde läsa sir Oswald Eversleighs betjent, som han kunde läsa en öppen bok. Han såg att denne man var svag, obeslutsam, temligen hederlig, men mottaglig för frestelsen. IIan var en medelålders man med rödt hår, blekt ansigte och ljusa gröngrå ögon. — Svag och girig, tänkte läkaren då han granskade denne mans ansigte. Godt, gedt; vi kunna göra hvad vi vilja med mr Millard. Victor Carrington sade betjenen, att han var Reginald Eversleighs intimaste vän, och att han kommit dit denne gentleman helt och hållet ovetande. Han ordade mycket om mr Eversleighs sorg och förtviflan. (Forts.)