Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 2

intellektuel öfverlägsenhet, och en sådan vän egde han i Victor Carrington en ung läkare, en man som stod långt under mr Eversleigh i socialt hänseende, men hvars talanger förenade med god takt höjt honom öfver sin naturliga ståndpunkt. Victor Carrington var en smärt ung man, med elegant hållning, blekt ansigte, blixtrande svarta ögon. Hans utseende var utländskt, och ehuru hans namn var engelskt var han till hälften fransman, ty hans mor var född och uppfostrad i Bordeaux. Denna mor bodde nu hos honom, berodde af honom och egnade honom den mest uppoffrande kärlek. Från ett tillfälligt möte på en biljard daterade sig Victor Carringtons och Reginald Eversleighs bekantskap, en bekantskap som snart öfvergick till vänskap. Den svagare naturen var glad att finna en starkare att böja sig efter. Reginald Eversleigh inviterade sin nye vän till sin bostad — på champagnefrukostar, supser förtärda långt efter midnatt, kortpartier vid hvilka stora penningsummor vunnnos och förlorades; men de som dervid förlorade voro hvarken Victor Carrington eller Reginald Eversleigh, och det fanns personer som sade att Eversleigh var en farligare motspelare i whist sedan han fått Carrington till vän. — Jag är alltid rädd för Eversleigh, när den der bleke läkaren är hans medhjelpare i whist eller hänger öfver hans stol i cartå, sade en af officerarne vid Eversleighs regemente. Det är min tanke att denne svartögde fransman är Mefistofeles i egen person. Jag har aldrig