Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 2

sett ett ansigte som så fullständigt motsvarar den föroställning jag gör mig om den lede frestaren. Man skrattade åt dragonofficerns mening; men det fanns få af mr Eversleighs gäster som tyckte om hans nya bekantskap och det fanns några som alldeles höllo sig ifrån den unge kornettens rum efter ett par tre aftnar tillbragta i sällskap med mr Carrington! — Karlen är hemmastadd i alltför många saker, sade en af Eversleighs kamrater; sådana äro nästan alltid stora skurkar. Jag respekterar en man som är skicklig i en sak — en skicklig läkare, en skicklig lagkarl, en skicklig officer — men denhär karlen som känner allting bättre än någon annan måste bestämdt vara en skurk. Victor Carrington var den ende person för hvilken Reginald Eversleigh omtalade det verkliga sammanhanget med brytniogen mellan onkeln och houvom. Han anförtrodde Victor alltsammans, ej derföre att han hade så stort förtroende för honom, utan emedan han behöfde råd af en starkare karakter än hans egen. — Det är härdt att utbyta utsigten till fyrtiotusen pund om året mot en pension af ett par hundra, eller hur, Carrington? sade Reginald under det de båda unga männen dinerade tillsammans i kornettens bostad fjorton dagar efter uppträdet vid Arlington Street. Säg, är det ej hårdt, Carrington? — Jo, det skulle vara hårdt om en sådan händelse vore möjlig, svarsde läkaren med köld; men vi ämna ej utbyta fyrtiotusen pund mot tvåhundra. Den käre gamle sonkeln torde helst vilja draga till snöret om sin börs;