Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

— Och min man, utbrast jag, hvar är min man ? — Han har gömt sig, sade min mor. Jag kom då ihåg hans fula yttre och sade: Edmond, älskade Edmond, kom fram så att jag får se dig. — Se dig nu sjelf så länge, sade min mor och förde mig fram till spegeln. Ilalft nyfiken och halft ängslig såg jag i den — tänk, om jag vore ful! Men så var icke fallet. Spegelbilden svarade mot Edmonds beskrifningar; men den stod icke stilla, den tycktes mig nästan dansa af glädje. Jag tittade bakom spegeln för att se hvem det var som satte glaset i rörelse — och såg en vacker ung man, med stora mörka ögon, en vacker figur och hederslegionen i knapphålet. Jag rodnade vid tanken på att hela denna scen föregått i en främmande persons närvaro. — Nå, sade min mor, hur tycker du, att du sjelf ser ut? — Mamma, utropade jag, kom ihåg, att här är en främmande person, som — — — — En främmande person? Det är ju din spegel,