Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

jag befinner mig i samma predikament — utan att dock likvisst kunna hoppas på förvandlingen på slutet? Åttonde Brefvet. Se icke, min egen vän, på slutet at detta bref, förr än du först har läst början tag liksom jag först smärtan och så den glada iyckan. Operationen egde rum för ett par veckor sedan; först kände jag en häftig smärta — så såg jag ett bländande ljussken, men i samma ögonblick band man för mina ögon. Operationen hade lyckats! Någon tids tålamod och stillhet endast och jag skulle snart njuta hela min jordiska tillvaros lycksalighet. Men jag vill tillstå det för dig — jag begick en dag en stor oförsigtighet; jag var olydig mot min läkare; dock — han skall alldrig få veta det, nu är dessutom hela faran öfvergtänden. Jag hade min lilla flicka på knäet och hörde henne för första gången säga: Mamma! hrestelsen blef mig för stark — jag lyfte på bindeln och såg mitt barn. — Hvad hon är vacker! utropade jag; Nicette kom genast springande och fick i hast bindeln på sin plats igen — men jag var icke längre ensam i mitt mörker: jag hade behållt bilden af den ljufvaste lilla engel, man kan tänka sig. Igår hjelpte min mor mig vid min morgontoalett och använde en synnerlig omsorg på att göra mig så fin som möjligt. Då jag var färdig sade hon: Tag nu af bindeln! Jag gjorde det och ehuru det var halfmörkt i rummet, förekom det mig dock som om jag alldrig förr Sett någonting så ljust och vackert, Jag tryckte fader, moder och barn till mitt hjerta. — Nu, sade min far, har du sett oss alla, undantagande dig sjelf. i 1 i I j