Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

— Vet dn väl, min solstråle, sade han till mig en dag, att jag hyser en stor förhoppning? — Om hvad? frågade jag tillbaka. — Om att kunna aterskänka dig synen. De kompresser jag pålagt dig under förevändning af att försköna din hy, voro förelöparne för en annan vigtig operation — för en operation af grå starren. — Och din hand skall icke darra? — Nej. Gud skall ge mig styrka. I min innerliga glädje omfamnade jag honom. — Gör det en gång till, sade han, låt mig få njuta af de få illusionens ögonblick, som ännu aterstå mig. — Hvad menar du? frågade jag. — Jag menar att du snart, vill Gud, skall få din syn tillbaka — och du skall då se huru ful och obetydlig jag är. En tanke for såsom en blixt genom min själ. Jag sprang upp och sade: Om du icke tror att jag kan älska dig i 3 antingen ditt ansigte är fult eller vackert, så lät mig då heldre förbli i mitt mörker. Han svarade icke, men tryckte min hand. Min mor har sagt mig att operationen skall försiggå om en månad. Jag har samlat i mitt minne alla de yttranden, som jag då och då hört om min mans utseende. Sålunda påminner jag mig ha hört; min far har talat om hans tunna hår och Nicette Bonnen har antydt att -han ser gammal ut. Nå ja, koppärrig har han ju blifvit genom sjukdom, skallighet är ju tecken på andlig öfverlägsenhet, säger Lavater; men skulle han vara gammal — det vore det värsta! Ty då är det troligt att jag kommer att lefva längre än han, men hur skall jag väl någonsin kunna vara utan honom? Kommer du ihåg, att du en gång läste för mig sagan om La Belle et la hte? Tycker du icke att