Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

— — ssxccx,wWmc—sgh-— ————————— — Det är helt visst första gången som jag har nåjet vara tillsammans med er? sade jag till honom. — Ja, min fröken, men edra föräldrar har jag sett flera gånger förut. — Då hoppas jag att ni också lärt inse huru värdiga de äro sina medmenniskors kärlek och aktning. — Det är icke de enda personer här i huset, för hvilka jag hyser sådana känslor, sade han med en oändligt mild röst. — Så? sade jag obetänksamt, hvilka äro de andra här i huset som haft den lyckan att behaga er. — Ni sjelf! svarade han. — Jag? Hvad menar ni med det? l — Att jag älskar er! i — Mig?! Alskar ni mig? — Ja, af innersta hjerta! Blodet rusade upp till min hals och mina kinj I der, jag drog schalen omkring mina axlar; min granne teg. — Hvad ni kom plötsligt fram med det! stammade jag slutligen. — Det måtte ni väl ändå ha kunnat se på mig? — Ack, jag är ju blind! — Hvad gör det till saken! utbrast han med en makalös uppriktighet. Ni har ju den fagraste växt, det vackraste ljusa hår, en hy som alabaster och förtjusande små hvita händer! Jag fortfor att lyssna, ännu sedan han slutat att tala. Jag är således vacker — o, min kära Anna, för hvarje annan ung flicka är en sådan förälskäd ung man dock endast en tillbedjare, men för en blind är han — en spegel. Jag kunde icke låta bli att utbrista: ÄÅr det sannt, att jag ser bra ut?