Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

Straxt derpå nådde ljudet af röster mina öron, min hörsel är som alla blindas dubbelt så skarp som andras; det var två trädgårdsdrängar, som icke hade sett mig och som stodo och språkade sinsemellan. Den ene sade: — Det är stor synd om det stackars herrskapet! Det är alldeles på tok. Det var exekutionsbetjenterna som kommo. — Och fröken, som inte anar någonting. — Nej. de ha lagat så, att allting omkring henne är siden och mahogny; men sidenet är slitet och möblerna förfallna. Hon får också de läckraste rätter under det att de sjelfva knappast ha en bit torrt bröd att knapra på. Anna, kan du förstå, hvad jag led i detta ögonblick? Att tänka sig att mina föräldrar lidit nöd på det att jag i min blindhet skulle kunna lefva i öfverflöd! Huru skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet för en sådan oerhörd uppoffring! Fjerde Brefvet. Jag har icke omtalat för någon att jag upptäckt denna rysliga hemlighet, då skulle ju mina föräldrars hängifna uppoffringar gagnat till intet. Jag låtsar som om jag ännu trodde på vårt välstånd — men jag har fattat mitt beslut. Hr de Saules, den unge mannen, du vet, har varit här på ännu ett besök; om jag koketterat för honom, hoppas jag det skall varda mig förlåtet. — Säg mig, om ni ännu hyser samma känsla för mig, sade jag till honom. — Ja, svarade han, ert intagande väsen, er ljufva skönhet ha alldeles förtrollat mig. Jag kunde icke återhålla ett småleende. — Hvad är det som roar er så mycket? — Jo, jag kom att tänka på att ni har varit