Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

— Ni är mycket, mycket vackrare än jag kan beskrifva. — Men ack. hvad har väl allt detta att betyda, sade jag med en suck. — Det har så mycket att betyda. hviskade han, att jag frågar er om ni vill bli min hustru? — Hvad tänker ni på! Gifta er med en blind! Nej, mig ligger det ingenting afskräckande i tanken på att bli en gammal jungfru; mina föräldrar äro ju rika och kunna bereda mig en sorgfri tillvaro. Ian tog afsked utan att säga någonting mera. Nå lika godt! Så mycket vann jag ändå, att jag tick veta att jag ser bra ut. Ack hvad jag håller af honom — min spegel! Tredje Brefvet. Ack, min kära Anna! Hvad jag denna gång har många ledsamheter att berätta dig; jag har upplefvat något som till och med kunnat locka tårar ur mina stackars blinda ögon. Några dagar efter mitt samtal med honom, som jag kallar min spegel, spatserade jag i trädgården med min mor, då hon plötsligt blef uppkallad af en betjent. Det var någonting i dennes ton, som skrämde mig och liksom den brådska hvarmed han framförde sitt ärende. IIvad står på, mamma? frågade jag ängsligt. — Ingenting, mitt barn, det är bara en visit, i vår lefnadsställning har också sällskapslifvet sina fordringar på oss — Ingenting annat, svarade jag lugnad, det vore ket illa af mig att beröfva dina vänner ditt skap. Min mor kysste mig på pannan, men hennes läppar voro iskalla; jag stod stilla och lyssnade tills jag icke längre hörde ljudet af hennes fotsteg i sanden. säll