kunde ha varit mera qväkarlikt enkel, och dock bars den med en elegans som baroneten sällan sett örverträffad. Han reste sig upp för att välkomna henne. — Ni har nyss anländt till staden? sade han. — Ja, sir Oswald; jag for direkte hit i en droska från diligensstationen. — Jag är glad att få återse er, sade baroneten i det han räckte ut sin hand, hvilken Honoria Milford lätt vidrörde med sina nätta handskbeprydda fingrar. Jag är äfven nog lycklig att kunna säga er, att jag skaffat er ett hem, som jag tror ni kommer att tycka om, tillade han. — Obh, sir Oswald, ni är alltför god emot mig. Aldrig skall jag nog kunna tacka er. — Tacka mig då icke alls. Tro mig, jag önskar inga tacksägelser. Jag har ingenting gjort som är värdt tacksemhet. Ea starkare makt än min egen vilja har dragit mig till er, och då jag gör hvad jag kan för att bli er vän gifver jag endast vika för en impuls som jag är oförmögen att motstå. Flickan betraktade sin välgörare med förvånad min, och sir Oswald märkte hennes förvåning. — Ja, sade han, väl må ni förvånas öfver hvad jag säger. Jag är sjelf förvånad. Det är något hemlighetsfullt i det intresse ni ingifrit mig. khuru baroneten beständigt tänkt på sin proteyce under den förflutna veckan, hode han aldrig gjort sig sjelf den frågan om det kunde finnas någon enkel och lätt lösning på denna gåta. (Forts.)