1 shilling. Trumpetstötar och en uthängande fana betecknade fram mot kl. 3 e. m., att man snart skulle börja. Musik från en högre balkong, öfver den nu s. k. avant-scenen, öppnade stycket; åskådarne roade sig före dettas början med att röka och spela, med att äla frukt och dricka öl; oborstade unga män väsnades och stojade och kastade äpplekart på hvarandra. De förnäma gynnarne och kännare skaffade sig platser inne på scenen eller trängdes bakom kulisserna. Prologen, som vanligen uppträdde efter tredje tuschen, var merändels kläad i svart sammet. Mellan akterna måste publiken underhållas med sång och skämtsamma tokerier och vid slutet af stycket gaf clownen en konsert på trumma och pipa. Det egentliga slutet utgjordes af en bön af de knäböjande skådespelarne för regenten. På kostymer nedlades mycket penningar, och man klagade på den tiden ganska bittert öfver, att 200 skådespelare sågos prunka i sidendrägter, under det väl 800 stackare hungrade på gatorna. Sceneriet var deremot ytterst torftigt. Rörliga dekorationer uppkommo först mycket sent; vid sorgspel var teatern behängd med svarta tapeter. En uppställd bräda bar namnet på det ställe, der man skulle tänka sig styckets handling tilldraga sig, det var derför lätt att göra scenförändringar, så att man naturligtvis föga bekymrade sig om ställets enhet. Sidney vLägor i sin Apologi för skaldekonsten, hvilken utkom 1583: il de flesta styckena har man Asien på ena sidan och Atrika på den andra, och dertill så många biländer, att skådespelaren alltid måste, då han uppträder, börja med att säga, hvar han är. Tre fruntimmer komma in och samla blommor, då skall scenen vara en trädgård; då vi genast derpå höra ett skeppsbrott omtalas på samma plats, så äro vi tadelvärda, om vi icke anse denna för en klippa. På densamma uppträder ett förfärligt odjur i rök och eld, då äro de stackars åskådarne nödsakade att anse den för en håla; omellertid flyga tvenne arider in, framställda genom svärd och sköldar, och hvilket hjerta skulle då vara nog hårdt att icke anse platsen för ett slagfält? Shakspeare sjelf har på mer än ett ställe i samma won gycklat med denna teaterns brist på resurser för att väcka och underhålla åskådarnes illusion. Lägg härtill, att inga fruntimmer uppträdde med bland de spelande, utan att alla fruntimmersroller utfördes af ynglingar, och läsaren skall lätt inse, öfver hvilka ringa medel en Shakspeare hade att förfoga, ty, i strid mot Gervinus, som synes anse denna senare omwständighet ha varit af fördel, äro vi öfvertygade om nödvändigheten af att qvinnor ätergafva de qvinliga karakterernas mångfaldiga skiftningar i deras fina öfvergångar. Under denna teaterns ställning var det som Shakspeare på Blackfriarsteatern började sin till odödlighet förande verksamhet. Han blef genast retormator och uppträdde med de mest bitande sarkasmer mot den då ännu rådande falska deklamationen hos de äldre skådespelarne. De bölade, skreko och vandrade med afmätta steg, i ton och gång hvarken lika kristua eller hedningar. Clowns drefvo med dumma upptåg och utnötta qvickhater sitt spel midt under scener af högre halt, tör att skrattreta en viss hop af publiken. Aiven på detta ofog gjorde Shakspeare slut, genom att dekretera, att clowus ej fingo tala mer, än som blifvit skrifvet för dem. Från dessa öfverdrifter i skämt och allvar återkallade Snakspeare skådespelarne till naturens sanning och enkelhet, och har han sjelt utvecklat i Hamlet sitt enkla, men likväl för alla tider så sanna och stora system, om detta uttryck sår begagnas. Shakspeare var nog lycklig att i Richard Zurbadge finna en skådespelare, hvilken genom handling bekräftade sanningen i hans satser. Ilan gjorde skalderna, heter det i ett grafminne; ty den omständigheten, att de hade en Burbadgo för att uttala deras vers, den fyllde deras själ med gudomligare vänryckning. Sjelf besteg Shakspeare äfven såsom skådespelare scenen, men det vill synas, I som att han i detta afseende aldrig kunnat i höja sig öfver medelmättan. Man må ej tro, att Shakspeare var en scenens Jupiter, som sramsprang färdig och I ullkomlig ur Minervas hufvud. Han behöfde sin utvecklingstid och hans äldre stycken, a! vilka likväl ännu Så tuktas en argbigga