Slutligen fann han en pension som behagade honom. Den var bolägen i ett gammalt hus i Fulham och förestods al tvenne ogifta systrar. Det var en fullkomligt aristokratisk anstalt och de damer som förestodo den visste att se inrättningens fördelar sig till godo. Sir Oswald gick obetingadt in på misserna Beaumontes vilkor och lofvade att ditkomma med den väntade pensionären inom en vedkas förlopp. — Den unga damen är er slägting, antager jag? sade den äldre miss Beaumont. — Ja, svarade baroneten, hon är en aflägeen slägting. Om han ej stått med ryggen vänd mot ljuset, skulle de båda damerna sett att han rodnade då han yttrade dessa ord. Aldrig förr hade han med berådt mod sagt en osanning. Men han vågade ej omtala sanna förhållandet. — De skola aldrig af hennes sätt att vara kunna gissa till hennes hemlighet, tänkte han och om de fråga henne skall hon veta att tillbakavisa deras nyfikeahet. På den sista dagen af den stipulerade veckan, anlände Honoria Milford till Arlington Street. Sir Oswald var i sitt bibliotek, sittande i sin ländstol framför kaminen med en bok i hand, men ur stånd att koncentrera sin uppmärksamhet så dess sidor. Han satt på detta sätt då dörren öppnades och en betjent anmälde: — Miss Milford! Sir Oswald reste sig upp från sin stol och såg en elegant ung dam, som nalkades honom med blygt behag. Hon var enkelt klädd i grått meriuo, en svart sidenmantilj och en halmhait kantad med hvita band. Ingea drägt