Göteborgsposten – 26 november 1869, sida 1

öfver att ni hulpit mig. Men om ni ej kan tro mig, så lät mig gå. ö — Jag vill tro er, sade han; jag vill hjelpa er blindt, i efter det måste så vara. Låt mig blott göra er ett par frågor, sedan skall allt frågande å min sida vara förbi. — Jag är beredd utt svara på hvarje fråga som för mig är möjlig att besvara. , — Ert namn? Mitt namn är IIonoria Milford. — Er ålder? — Aderton år. — Säg mig huru det kommer sig, att ert sätt att uttrycka er, tonen i er röst tyckas tillhöra en person som erhållit en högre uppfostran? -Jag saknar ej helt och hållet uppfostran. En italiensk prest, en kusin till min stackars mor, egnade mig någon omvårdnad då jog var i Florens. Han var en mycket lärd man och meddelade mig kunskap i åtskilligt, som en flicka om fjorton eller femton år sillan får lära. Hans hus var min tillflykt under olyckans dagar och hans lärdom var mitt lifs enda lycka. Och nu, sir, ber jag er att ej göra mig några vidare frågor. — Nåväl, jag skall ej fråga videre och jag skall tro på er. — Jag tackar er, sir, för ert ädla förtroende. — Nu vill jag säga er mina planer för er framtida välfärd, fortfor sir Oswald vänligt. Jag har tänkt mycket på er denna morgon. Ni har en utmärkt röst; och det är