Göteborgsposten – 26 november 1869, sida 1

af mig att intressera mig för en person om hvars historia jag är fullkomligt okunnig. — Tänk då ej vidare på mig och låt mig gå min egen väg, svarade flickan med detta stolta lugn som förlänade ett egendomligt behag åt hennes skönhet. Jag skall lemna detta hus nöjd och tacksam; jag har ej begärt något af er, ej heller har det varit min afsigt att begära något. Ni har varit mycket god mot mig; ni hyste medlidande med mig i mitt elände, då jag varit van att se personer af ert stånd likgiltigt passera förbi mig. Lät mig tacka er för er godhet och gå. I det hon yttrade de sista orden reste hon sig och vände sig om liksom för att lemna rummet. — Nej! ropade sir Oswald häftigt, jag kan ej låta er gå. Jag måste hjelpa er på något sätt — äfven om ni ej vill lemna någon upplysning om ert förflutna lif, äfven om jag måste handla fullkomligt i mörkret. — Ni är alltför god, sir, svarade flickan djupt rörd; men kom ihåg att jag ej begär er hjelp. Min historia är en ryslig historia. Jag har lidit af andras brott; men hvarken brott elier vanheder ha befläckat mitt eget lif. Jag har lefvat bland menniskor sonr jag föraktat, men så vidt det varit mig möjligt har jag hållit mig ifrån dem. Jag har blifvit utskrattad, hatad, misshandlad för hvad man kallat stolthet; men jag har åtminstone behållit mig obesmittad af det förderf som omgaf mig. Om ni kan tro detta, om ni kan taga mig på orden och sträcka ut er hand för att hjelpa mig utan att ni vet mer om mig än jag nu berättat er, skall jag vara stolt och tacksam