den värdighet denna flicka vetat inlägga i sitt sätt att skicka sig. — Nej! utropade han, hon är ingen vanlig gatsångerska. IIVadhelst och hvemhelst hon må vara, hvilar det en slöja af hemlighetsfullhet omkring henne, en slöja som jag skall försöka lyfta. Då sir Oswald Eversleigh frukosterat, skickade han efter gatsångerskan. — Var god säg den unga flickan, att om hon finner sig tillräckligt vederqvickt skulle jag gerna vilja ha ett par minuters samtal med henne, sude baroneten till uppasSaren. iå minuter derefter kom denne tillbaka medförande flickan. Sir Oswald betraktade henne med intresserade blickar. Det var ej första gången i sitt lif som han gjort en barmhertig gorning; men det var säkert första gången som han känt ett så djupt intresse för föremålet för sin barmhertighet Flickans skönhet var nu vid dagsljus ännu mera öfverraskande, emedan den var fullt tyd Hon visade inga tecken till förvirring vid sir Oswalds granskande blick. Hon stod lugn och behagfull framför sin välgörare ; det låg en viss stolthet i hennes hällning. Hennes kläder voro slitna; men klädningen passade henne väl och en ren lärltskrage omgaf hennes hals, som var nästan lika hvit som kragen. Hennes vågiga bruna hår var i tjocka slåtor kammadt bakora öronen och bildade en vacker kontrast mot den utomordentligt hvita hyn. — Var god tag plats, sade sir Oswuld; jag önskar ig.