Det är med så mycket större nöje vi lemnat rum åt ofvanstående uppsats, hvilken sedan för några dagar sedan kom oss tlbanda, ehuru dess intorande genom tillfalliga omständigheter blisvit fördröjdt, som de i densamma uttalade åsigter fullt öÖfverensstamma med red:s egna. Om det påstädda saktum är dannt — och vi ba intet skal av bervilla insändarens yttrande — så har här icke allenast en taktloshet i konstitut onelt hänseende blifvit begången, utan den minister, a hvars föredragning ifrågavarande ärende beror, gjort sig saker ull ett underlätande, som torde kunna bli töremål for anmarkning från konsututonsutskottets sida vid nästsammantradande riksdag. Det är väl sannt, att det ämne, hvarom här är tal, hör till de i 89 S Reg. P. afnandlade ärenden, som blott kunna göras ull föremål för riksdagens förestallnivgar och önskningar och att konungen kan, sedan statsrådet derofver blifvit nordt gora å dem det afseende han tör riket ny ttigt sinner-. Men, märk väl, det är konungen, icke någon minister, som eger en sädan ratughet. Om derför en minister företager sig att v.d riksdagens önskningar icke fasta något alseende alls och på denna grund berötvar riksdagen den förmån, som i grundlagen är densamma tultörsäkrad: att tå sma föreställningar prölvade af konungen sjelf i statsrådet, så synes ett dyhkt handlingssätt strida icke allenast mot konstitutionens andemening, utan ock emot dess oförtydbara ordalydelse.