Flickan lydde; men på tröskeln vände hon sig om och tilltalade sir OSwald. — Jag tackar er, sade hon; jag tackar er af allt mitt hjerta för er godhet Jag har aldrig omfattuts med en sådan välvilja förr. — Verlden måste ha varit hård mot er, mitt stackars barn, svarade han, då en så obetydlig välvilja kan : röra er så djupt. Kom till mig i morgon bittida, så skola vi tala om er framtid. God natt! — God natt, sir, och Gud välsigne er! Baroneten gick sakta och tankfull uppför den breda trappan till sitt rum. ; Sir Oswald Eversleigh tillbragte natten i orolig slummer. Den föregående dagens händelser störde beständigt hans sömn. Än var han tillsammans med sin nevö, än stod han på torget med gatsångerskan vid sin sida. ö När sir Osweld på morgonen steg u p, beslöt han att slå bort hvarje tanke på sin nerö. Hans äfventyr under natten hade utöfvat en mäktig inverkan på hans sinne och det var på detta äfventyr han tänkte under det han åt sin frukost. — Jag har sett ett landskap, som ej företedde något särdeles behag vid dagsljus, förbytt till en paradisisk nejd vid månans magiska belysning, mumlade han för sig sjelf. Kanhända denna flicka, när allt kommer omkring, är en helt vanlig varelse — blott och bars en gatsängerska af samma skrot och korn som de flesta hennes gelikar. Men sir Oswald erinrade sig då den utmärkta rösten, i