Baroneten ringde på klockan. — Öppna dörren — för mr Eversleigh, sade han till den inkommande betjenten. i Den unge mannen reste sig upp i det han såg på sin slägting med en tveksam blick. Han kunde ej tro. att alla hans förhoppningar voro totalt tillintetgjorda, att han verkligen skulle afspisas med ett i hans tycke så lumpet underhåll. Men från sir Oswalds ansigte kunde han ej hemta något hopp. Om det varit af sten kunde det ej ha varit mera orörligt. i — God morgon, sir, sade Reginald i en ton som darrade af dämpadt raseri. i; Han kunde ej säga mera, ty betjenten väntade och han kunde ej förödmjuka sig för den man som varit van att vörda honom som sir Oswald Eversleighs arfvinge. Han tog sin hatt och käpp, bugade sig för baroneten och lemnade rummet. En gång utom dörrarne till onkelns hus, gaf Reginald Eversleigh luft åt det raseri som kokade inom honom. — Han skull få ångra detta, mumlade han. Ja, mäktig som han är, skall han få ångra att han begagnat sig af sin makt. Liksom om jag ej lidit nog allaredan; liksom om jag ej beständigt varit förföljd af dender flickars bleka, förebrående ansigte, alltsedan den olyckliga stund då jag öfvergaf henne. Men dessa bref; huru kunna de ha fallit i min onkels händer? Den skurken Laston måste ha stulit dem för att hämnas sitt afskedande. Han gick till den ensligaste delen af Green Park,