varliga dotter; Louise (Åromentin) har i många år varit ett slags mor för den lilla, bortskämda :äronI froa, hvars dopnamn är Gilberte (eselge). Bri gard talar med sina dötrar om baler, kapplöpningar och de sista moderna, han är kamrat med de sö mån, som hyimla i hans lysande salonger och envast högst sällan slår samvetet honom så pass, att han halft förtretad utbrister: nsin. man mäste också vara far — men endast ibland förstås! Den ung e Heari de Surtori, (Pujol), som står vid borJan af on lysande diplomatisk Carridäre. älskar Gilber e. oaktadt hans lugna karakter och sunda letnac såsigter äro vidt skilda från den lilla, luftiga yrhättans. Han friar hos fadern, som leende visar horom till mamma louise, sedan den gamle roucen samtidigt afböjt ett friareanbud som den ständige deltagaren i hans glada lif. den lättsinnige Paul de Valråas (Train) likaledes gjort Gilberte. Henri vänder sig till Louise och ehuru denna länge sjelf i tysthet älskat Henri, friar hon dock för honom hos eIrou-Frou, som antager tillbudet lika lätt som gällde det uppbjudningen till en valå. Nu förtlyter fem år. (ilderte har fått en liten son, men detta har ingenting förändrat i hennes lefnadsvanor, hon dansar genom lifvet och kappas med sin väninna, den unga baronessan Canbri (Blanche Pierson) om att föra spiran i den eleganta pari serverlden och detta oaktadt hon i sjeltva verket älskar både sin man och sitt barn. De två vänninnorna arrangera fester, föreställningar till förmån för de fattiga etc. och Paul är beständigt vid hennes sida. Man ser Frou-Frouoch Paul repetera kärleksscener ur ett lustspel och baronessan tjenstgör som regisör. Paul kysser Gilberte, alltsammans för de fattige och plötsligen känner hon en ny känsla dyka upp ur djupet af sin sj lertid erhallit en ambassadörs men Gilberte får honom att assäga sig den; fadren reser bort, och den alltid uppofirande Lonise flyt tar hem till Gilberte. Ingen anar hennes kärlek till Henri, hon är en mor för den lille gossen och under det Gilberte tumlar om i modets lättsinniga verid, sköter hon om huset. Så kommer katastrofen; Paul tillstår sin kärlek för Gilberte, hon vi bönfaller honom om att lemna Par , hon får ögonen upp för den afgrund. på hvars rand hon har lekt, hon ser sin mans stilla sorg och beslutat s för att vända om. Med hon nu endast klänga sig fast vid sitt hem; hennes far har emellertid kommit tillbaka och återtagit sitt gamla lif; hon vill gråta ut hos honom, men han ber henne blott om modellen till en ny hatt, som han lofvat en ung dame på modet; hon frågar förtviflad efter sin man: han är sysselsatt med allvarliga affärer tillsammans med hennes syster Louise. Etter en stund vill hon se sitt barn: hon får till svar att fröken Louise nyligen gått ut med den lillet. — Bestandigt Louise! Slutligen kommer denna hem. Nu följer en gripande scen mellan de båda Systrarne: under inflytande af sin nervösa sinnesstämning beskyller Gilberte Louise för att ha stulit hennes mans, hennes barns kärlek; med lugn, men djup känsla förklarar systern hela sitt förhållande och yppar till slut sitt hjertas dolda hemlighet. Men då förlorar Gilberte all besinning; ett våldsamt uppträde följer och med orden: Lonise, du har röfvat allt ifrån mig beharl det nu! störtar hon ut. Samma afton rymmer hon med Paul till Venedig och der igensinner man henne till slut: hon har drats och är nedtryckt af sorg, Ilenri infinner g för att återställa hennes hemgift, då han icke vill tillåta sitt barn att mottaga något från sin onaturliga mor, han dödar Paul i en duell och efter många själsmarter ser man den fordom så glada och sorglösa hrou-krOu-, den sanna typen at en parisiska på modet dö i systerns armar, sedan hon undfått sin mans förlåtelse. Stycket går öfver scenen med all den eclat, som man är van att finna på Theätre Gymmnase. Direktören och de uppträdande ha öfverträftat hvarandra i att göra utstyrseln och kostymeringen så glänsande som möjligt; man ser, som en parisare skulle säga, rena orgier af toiletter och hvar och en, som tror, att det är tillräckligt för att ett stycke skall gå öfver scenen, att man kan sin roll och står i rad framme vid rampen, kan ha nytta af att se huru Frou-Frou utföres på Gymnase-teatern. Dessa så fint beräknade grupperingar, dessa rörelser och vändningar, som isynnerhet kulminerade i scenerna mellan de båda systrarne samt mellan Gilberte och Henri i Venedig måste ovilkorligen väcka beundran hos en hvar. kn väsentlig del af styckets lycka ligger i händerna på den konstnärinna, hvilken spelar Gilberte, en roll, som börjar i lustspelets lättaste och mest uppsluppna sfer, men som slutar komplett tragisk. Sedan Rose Ch tid har Gymnase säkert icke egt en sådan konstnärinna som Desclåe, hvilken i trots af en langifran felfri organ, besegrar alla Svärigheter. Man har jemfört Frou-Froumed Iamiljen Jenoiton, som likaledes behandlar en sida af det moderna pariserlifvet. En fransk kritiker har t. att systrarne i det sistnämnda stycket äro riktiga hökaremamseller mot Gilberte och Lonise; att de förhälla sig till hvarandra som klumpiga träsnitt till tint utförda målningar och det ligger en god portion sanning i detta omdöme. När Benoiton-erua excellera i fraser hemtade från stallet och drängstugan kasta Frou-Frou och hennes umgänge boll med Ivicka och eleganta ehuru också på visst sätt lika onaturliga foster af en öfverciviliserad verldsstads kultur; men det oaktadt eller, rättare sagdt, kanske Just derföre, skall Irou-Frou helt säkert göra mindre lycka utom Paris än Familjen Åmenoiton-. som nu gjort sin rund omkring Europa. Hvar och en, som intresserar sig för att lära känna Paris, det vill säga, det fint uppfostrade Paris i våra dagar, skall emellertid ha nöje af att zöra en närmare bekantskap med tFrou-Frou, vare sig att detta sker genom läsning eller från scenen. I. Henri har emelt vid ett tyskt hof, ar honom bort, sin natur; hela häftighet vill ——— — — liandels-underrättviser