Göteborgsposten – 24 november 1869, sida 1

svärliga — i den timma då hon var som mest hjelplös och eländig då nödvändigheten af er ömhet och ert skydd kändes som bittrast, då öfvergaf ni henne, lemuade henne ensam i Paris med några få pund för att betala sin resa hem ifall hon hade tillräckligt mod att vända tillbaka till sina vänner, som beskyddat henne. I detta ögonblick af öfvergifvenhet och skam valde hon döden hellre än denna pröfning: hon dränkte sig. — Jag ger er mitt hedersord på, sir Oswald, att jag ämnade vara frikostig. Jag ämnade — — Den unge mannen afbröt sig sjelf, men onkeln aktade ej på detta afbrott. — Jag vill uppläsa för er denna olyckliga flickas bref, fortfor baroneten; det är hennes sista och lemnades i det hotell der ni öfvergaf henne och hvarifrån det blef sändt till er. Det är ett mycket enkelt bref, men det bär i hvarje rad vittnesbörd om ett krossadt hjerta. Ni har lemnat mig, Reginald, och då ni gjorde det bevisade ni fullkomligt, att den kärlek ni en gång hyste för mig har försvunnit. För denna kärleks skull offrade jag hvarje grundsats och slet hvorje band. Jag har vanärat en hederlig familjs namn och bedragit den ädlaste och bäste vän, som någonsin skyddade en stackars flicka. och nu lemnar ni mig och ber mig återvända till mina gamla vänner, hvilka utan tvifvel skola förlåta mig, säger ni, och skydda mig i denna bittra tid af skam. Oh, Reginald, känner ni mig så litet att ni tror att jag skulle kunna återvända till dem, kunna ännu en gång lyfta mina ögon till de kära ansigten som brukade småle mot mig,