Göteborgsposten – 24 november 1869, sida 1

en ung man på ett bankirkontor, förhoppningsfull och framåtsträfvande, men som hade den svagheten att vilja tränga in i den fashionabla verldens mystiska krets. Ni var god nog att för er egen fördels skull öfverse med denna svaghet. Under er ledning fick den unge kontoristen intränga i kortspelets och hiljardspelets mysterier. Ni vann penningar af honom — mer än han hade att förlora, och sedan ni varit den bäste och mest öfverseende af vänner, blef ni på en gång den strängaste och mest obeveklige fordringsegare. Ni hotade honom med ovänskap om han ej betalade sina förluster. Han skref bönfallande bref till er, men ni skrattade föraktligt åt hans böner, och slutligen tillgrep han penningar som blifvit anförtrodda åt honom af hans principaler för att dermed betala er. Upptäckt följde, liksom upptäckt alltid förr eller senare följer i dylika fall, och er vän eller rättare ert offer transporterades. Innan han lemnade England skref han ett bref till er, hvari han anropade er ha något medlidande med hans mor, en enka Bom nu genom hans olycka blef beröfvad allt stöd. Jag undrar huru mycket afseende ni fästade vid detta bref, mr Eversleigh? Jag undrar hvad ni gjorde för att trösta den hjelplösa och beklagansvärda drinna som har er att förebrå för sin olycka? Den unge officern vågade ej lyfta sina ögon mot sin onkels ansigte; medvetandet af brottslighet gjorde honom. oförmögen att yttra ett enda ord till sitt försvar. — Jag har föga mer att säga er, återtog baroneten. Jag har älskat er så, som en man sällan älskar sin nevö. Jag har älskat er för den broders skull som dog i miva