Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

j Då pendylen slog tre anmiäldos m:r Eversleigh. Han var en mycket vacker man med ett förfinadt och aristokratiskt yttre, men detta snarare qvinligt än kraftfnilt. Till hans skönhet kom dessutom ett tilldragande behag i sättet, hvilket få kunde motstå. Det var svårt att tro det Reginald Eversleigh kunde vara lågsint och föraktlig. Folk tyckte om och trodde honom trots dem sjelfva, och I det var blott då de blifvit bedragna i sitt förtroende, som de lärde sig inse, huru föraktlig den vackre unge officeren kunde vara. Qvinnorna gjorde sitt bästa för att skämma bort honom, och hans personliga tjusningsförmåga i utseende och sätt i förening med hans förhoppningar om en lysande förmögenhet gjorde honom till en allmän gunstling i de förnäma kretsarne. Han kom nu till Arlington Street beredd på att mottaga en lexa, ty han visste att några af hans förseelser hade kommit till sir Oswalds kännedom, men han litade på det inflytande som han alltid lyckats utöfva på sin onkel, och han var beslutea att djerft trotsa svårigheten, liksom han förut gjort. Han trädde in i rummet mod ett småleende och nalkades onkeln med framrädkt hand. Men sir Oswald drog sig tillbaka, vägrande att emottaga handslaget. — Jag fattar blott gentlemons och hederliga mins händer, sade han. Ni är intetdera, mr Eversleigh. Reginald hade blifvit van att höra sin onkel tilltala honom i vredesmod, men aldrig förut hade sir Oswald talat till honom i denna ton af kallt förakt. Färgen fö