Göteborgsposten – 22 november 1869, sida 1

Efter att långsamt och högtidligt ha yttrat detta, betraktade Joyce Harker först Dennis Wayman, sedan Svarte Milsom, och denna gång gjorde de masker dessa skurkar voro så vana att bära ej så god tjenst som vanligt, ty i bådas ansigten kunde läsas ett uttryck af fruktan. — Jag går för att söka efter min kapton, sade Joyce. Godnatt! Han lemnade värdshuset. De båda männen blickade allvarsamt på hvarandra då dörren stängts efter honom. — En farlig man! sade Dennis Wayman. — Bah! mumlade Svarte Milsom, hvem är rädd för en liten puckelrygg ! Jag tänker att han sjelf ämnade lägga sig till penningarne. Hela denna natt gick Joyce Harker fram och tillbaka mellan matroser och kofferdikaptener, men hvart han vände sig och huru mycket han frågade fick han inga underrättelser om den försvunne mannon. Emot dagbräckningen tog han ett par timmars sömn i ett värdshus i Shadwell och på morgonen börjades hans ofterspaning ånyo. Hela denna dag fortfor han tåligt att söka, upprepade samma efterfrågningar med orubblig ihärdighet öfverallt, men utan framgång. Det var mot mörkningen som Joyce Harker vände ryggen åt ett värdshus i Rotherhithe och ansigtet mot floden. — Jag har sökt länge nog efter honom bland de lefvande, sade han, jag måste nu söka efter honom bland de döda.