geniörer och arbetare att uppebålla sig på näset. Mot alla dessa hinder kämpade Lesseps rastlöst, verksamt, allestädes närvarande, aldrig modlös, aldrig vikande, i pressen och på talarestolen, i England, Frankrike, Egypten och Turkiet — öfverallt, hvarhelst de visade sig, och öfvervarn dem alla, tills han omsider med en förnyad firman och ett aktiekapital at 200 millioner stod ansigte mot ansigte gentemot sia siste motståndare: Naturen. Och nu börjar en annan kamp, som vi här icke kunna skildra, utan blott beundra. Som en nutidens Herakles med ångkraftens murbräcka i sin hand utför Lesseps på tio år ett verk, hvaröfver menniskoslägtet en gång rufvat i tio århundraden. Med oräkneliga jern sönderflänger han jorden och skär sig väg genom de sandströmmar, som välla ut ur dess gapande sår; med väldiga maskiner bryter han upp lag efter lag af dess yta, som viker tillbaka för angreppet och, liksom slagen af skräck, viker undan åt båda sidor. Steg för steg tränger han fram med så ohejdlig kraft, som om hans viljekraft vore summan af alla de spridda forntidskrafterna, hvilka arbetat för samma tanke. En dal mellan höjder betecknar hans gång genom öknen; ban tvingar den flygtiga sanden att fästa sig och väter den åter med Nilens vatten, som den ej smakat i århundraden. Uttorkade bäckar fyllas, och sjöar uppstå på nytt, hvilka ej återspeglat himlens blå i oräkneliga tider. Taält bli till hyddor på hans väg, hyddorna till städer, och der blow ökentisteln förr slog rot, der växa nu tamarinden och palmen mellan leende blomstersängar. Slutligen når han sitt mål; en många mil lång fåra är dragen från Medelhafvet till Röda IIafvet, vattnet strömmar in från båda hållen, verket är fulländadt, Afrika förvandlat till en ö, och namnet Fernand de Lesseps är för alltid knutet vid ett verk, hvilket ej allenast är en geografisk revolution, utan en ekonomisk verldshändelse at oberäknelig betydelse. Af bristande utryn me nödgas vi här afbryta den förtjenstfulla öfversigten, hvilken vi dock skola i morgon fortsätta. Näst Suezkanalen sysselsäcter man sig med valrörelsen i Paris, der chancerna för Rochefort börja minskas alltmer och mer, un der det att tvärtom Carnots växa. Edouard Labouloye, hvars kandidatur i 1:sta valkretsen förordades af Emile de Girar din har nu tillställt denne en skrifvelse, i hvilken han med få ord karakterisesar ställningen på följande träffande sätt: Tusen tack för eder goda vilja; jag förvånar mig likväl icke öfver, att edra ord ej vunnit nägon genklang. Vårt fådernesland har ej de seder, som tillhöra ett fritt land; här är allt blott ett skådespel. Parisarne ha hit tills aldrig sett någon Masaniello utom i operan, och nu roar det dem att få se en verklig Masaniello med kött och blod framför sig. De förstå nog, att Rochefort skall, innan en månad gått till ända, bli släpad i smutsen af dem, som nu utbasuna hans lof, om han icke låter ömkligt gripa sig på en barrikad af fyra, fem polisbetjenter. Men detta ger dem något att tänka på, och de afvakta nu upplösningen, utan att se att de sätta frihetens framtid på spel. De radikala tidningarne Kåveil och Rappel ha nu råkat i sormlig kamp med hvarandra. Råveil beskyllar det senare bladet för att vara köpt af polisen. Hundarne slåss således om benet.