Göteborgsposten – 19 november 1869, sida 2

Dennis Wayman; men jag kommer i håg er vän nu då ni påminner mig om honom, och jag kommer äfven ihåg er. — Ja, jag är ej så lätt förgäten, sade Joice skrattande. Det är ej många som se ut som jag. Jag vill tömma ett glas rom för husets bista, och om ni vill låna mig en tidning kan jag få se nyheterna för dagen. Joice gick in i det lilla rummet, dit Dennis bar tidningarne och den begärda rommen. Då klockan slagit tolf började Joice Harker lyssna och vänta på att dörren skulle öppnas eller att fotsteg skulle höras i korridoren. Tiden förekom honom mycket lång under det han lyssnade och väntade. Minnatvisaren på det holländska uret rörde sig sakta framåt. Han vände då och då blicken mot det mörka hörn der klockan hängde för att so huru långt visaren skridit fram på den urblekta urtaflan. Hun väntade på detta sätt en hel timma. — Hvad betyder detta? tänkte han. Valentine Jernam lofvade så bestämdt att vara punktlig. Och han som dertill är sin bror så tillgifven. Han borde knappt vilja låta vänta på sig en minut, då han har utsigt att träffa kapten George. Joice gick in i skänkrummet. Värden var sysselsatt med att granska utanskriften på ctt bref — ett utländskt bref. — Sade ni ej att er väns namn var Jernam? frågade han. — Jo. — Då måste detta bref vara till honom. Det har