Göteborgsposten – 19 november 1869, sida 2

Tidskrister. IV. De nya lärorna om Värnepligten af U. Rydin. Vi nämnde sist, att vi skulle meddela en redogörelse för förs:s vederläggning af rustoch rotehållares förmenta rätt att såsom en särskild statsmakt yttra sig jemte konung och riksdag i fråga om försvarskrafternas förstärkande eller förökande — en synnerligt vigtig principfråga. Man har verkligen velat förfäkta en sådan rätt och grundat sitt påstående derpå, att då råttsförhållandena inom samhället eljest ordnats genom lagar, har deremot indelningsverket och dermed förbunden utskrifningsfrihet grundats på kontrakt mellan kronan å ena samt allmogen och städerna å andra sidan, hvadan rustoch rotehållare ej i annan ordning, än de åtogo sig sina rustningsoch roteringsskyldigheter, kunna förpligtas till ytterligare bördor för manskaps uppsättande och underhåll. Detta påstående vederlägges kraftigast genom framhållandet deraf, att då indelningsverket ordnades genom s. k. öfverenskommelser med landskap och städer, var svenska riksdagen ännu ej i gällande lag erkänd såsom den enda representation, som egde att i svenska folkets namn besluta. Enl. då gällande lag, Landskapslagen, egde landskapsmötena att yttra sig vid besluts fattande om beskattningar och utskrifningar. Besluten i beskattningsfrågor kallades ock öfverenskommelser mellan konung och landskap, konung och stånd. Förhållandet mellan konungens makt och folkets frihet, som nu är bestämdt genom grundlagar, hvilade på öfverenskommelse mellan å ena sidan särskilda afdelningar af folket, stånd, korporationer och kommuner, samt å andra sidan konungen, hvilka öfverenskommelser vid hvarje tronombyte bekröftades genom handfåstningar, privilegier och tronetseder. De indelningsverket tillhörande kontrakt voro dylika öfverenskommelser, hvilka dock ej hade sin grund i privaträttsliga uppgörelser, utan afsågo offentliga medborgerliga pligter, hvarför de äfven voro partikularlagar, som i asseende på ändring och upphäfvande måste lyda statsrättens bud om lags stiftande och förändring. I och med frihetstidens statsskick fingo rikets ständer myndighet öfver dessa landskapens partikulära rättigheter, hvarför således äfven indelningsverket med dithörande kontrakt och aftal blifvit stäldt under statens lagstiftande makt, för att som andra beskattningslagar behandlas. Vore det ej så; skulle rustoch rotehållare ha rätt att deltaga i lagstiltningen häröfver, så kunde de ju motsätta sig hvarje, aldrig så nödvändig omorganisation af landets försvarskrafter, så framt den kräfde några uppoffringar öfver de redan ålagda — och samhällets beslutanderätt i fråga om dess eget bestånd och säkerhet skulle vara tagen från konung och riksdag och lagd i den enskildes hand, hvarigenom samhället blefve hotadt i sina grundvalar. Förutom denna konungs och riksdags naturliga rätt att äfven rörande indelningsverket lagstifta, består jemväl en historisk rätt. 1720 års regeringsform ställde otörtydbart indelningsverket under konungs och ständers gemensamma beslutande myndighet och gjorde försvarsväsendet mottagligt för de förändringar, som dess lörstärkande kuude fordra, i det att den ställde alla enskilda korporationers privilegier, rättigheter och friheter under rikets ständers öfverhöghet. Derför blefvo ock under frihetstiden en mängd resolutioner affattade på ståndsbesvär i afseende på rustoch rotehållet såväl i allmänhet, som för särskilda orter, hvaraf visar sig, att, om ock ständerna, så som sig borde, togo hänsyn till det för den enskilde betungande i roteringsbördan, de dock aldrig satt i fråga sin rätt att såsom statsmakt lagstifta i saken. Då förökning af landets försvarskrafter erfordrades för 1741 års krig, var det så långt ifrån, att de ansågo rustoch rotehållare böra skyddas emot vi