Göteborgsposten – 19 november 1869, sida 2

Joice Harker stannade ej länge i musikrummet. Hun gick tillbaka till disken. Då fanns ingen mer än Milsom och Wayman vid disken och dessa båda tycktes var begripna i ett allvarsamt samtal då Joice inträdde. De sågo upp vid ljudet af hans fotsteg. — Redan trött på musiken? frågade Wayman. — Jug kom ej hit för att höra musik, svarade Joice; Jag kom för att se efter min kapten. Han hade utsatt ett möte med sin bror idag klockan tolf och det är honom ej likt att bryta ett aftal. Jug börjar bli orolig för honom. — Men hvarför skall ni vara orolig? Kaptenen är stor och gammal nog att sköta sig sjelf, sade värden skrattande. — Ja, men ser ni det finnes folk som aldrig kunna lära sig att sköta sig sjelfva då de kommit i dåligt sällskap. Det finnes ingen bättre sjöman än Valentine Jernam, ingen klokare karl då han är på sjön; men jag tror ej, att om ni sökte från ena ändan af denna stad till den andra ni skulle finna en mera barnslig man. Jag är rädd att han fallit i dåliga händer, mr Wayman, ty han hade en stor summa penningar på sig, och det finnes landthajar som äro lika farliga som dem man råkar ut för i sjön. — (Forts.) a inPiockgods. För äkta män. En fransk filosof vid namn Duclaz har offentliggjort en afhandling m konsten att få oväder att dela sig. Han gör sig förvissad om, att hans verk med hegärlighet skall lisas af alla gifta män i hela Europa.